Uti afgifvet betänkande, N:o 193, hade: Stats-Utskottet föreslagit en årlig afbetalning af 200,000 Rdr å denna skuld, och skulle den dermed, på 15 år, blifva liqviderad. — Hr Wesern anförde, att Riksgäldskontorets ifrågavarande skuldsättning tillkommit i och för de åtgärder, som vidtagits för koleran, samt vidare genom missväxterra i norra länen och iråkad statsbrist. Vid ett sådant förhållande och då åen närvarande generationen dragit fördelen af de använde r.edlen, ansåg talaren dem böra återgäldas inom 5 år, som är den vanliga cykeln, och ej inom 15 år som Utskottet föreslagit, på det manej genom tidsnutdrägt måtte inledas i ökad skuldsättning, och vidare på en bara, som talaren ej ville beträda. Talaren hade derföre önskat, att man, 1 stället för 200,005 Rdr, anslagit 400,090 Rer till denra skulds betalande. Hr Petrå biträdde Hr Wern. Såsom ctt ytterligare skäl för denna mening, ville talaren tillägga, att Riksgäldskontore!s sjunkna kredit för silt. retablissement fordrade en hastigare liqvid af kontorets skalder, än Utskottet til.styrkt; jemväl ville talaren hämta stäl deraf att de, som voro af annan mening, voro just de, bvilka söka att få vända alla möjliga tillgångar, som möjligen kunna utfiunas, till bestridaade af förmenta nya behof, särdeles i miitäriskt hänseende.s— Hr LangenI-erg gillade Utskottets förslag, hvi et han ansåg gagna staten bäst: nationen skulle eljest blifva alltför mycket betungad. — Hrr Sahlin och Rydin imstämde deremot med AHrr Wern och Petre; den sednare ansåg det af Utskottet uppgifna betalningssätt och den långa tidsutdrägten medföra högst skadlig inverkan på Riksgäldskontorcts kredit. — Hr Leffler med Hr Langenberg; folket kunde cj bära högre bevillning. — Hi Helsingius var af samma mening som Hrr Wern och Petre; talaren ville till de af dem anforde skäl tillägga, att Riksgäldskontorets ifrågavarande skuld ej vore ouppsägbar och ovilkorligen måste inbetalas på vissa tider Ständerna måste derföre besluta att för betafande deråf upptaga nya lån. I fall sådant underlätes, skulle Riksgäldskontorets obligationer falla i nominalvärde, tiil största men för kontorets kredit. Detta hade redan börjat ske, och på Ständernes beslut berodde det, huruvida åe cj efter Riksdagen skulle sjunka än vidare. Om deretot en större amortissementsfond kom att anslås, skulle kontoret med mera lärthet kunna låna upp penningar, vid taltfälle af behof. Yrkade återremiss. — Hr Wern instämde med Hr Helsingius om Riksgäldskontorets kredit; så fr2mt kontorets kredit skulle kunna retableras, måste en Silräcklig afbetalningssumma afsättas; talaren hade med flit betsagnat ordet retableras, emedan det ej kunde nekas, 2tt kontorets kredit nn mera ej vore så god, som den varit. Vidtages deremot ej någon åtgärd i delta afseende, måste talaren ansc sådaut som ett steg framåt 1ill ctt af den andra statsmakten länge åsyftadt mål. — Man ser att besvarade medel användas till inproduktiva föremål, särgejcs till försvarsverket, som slukar allt. : Mean det man betalt på: sin skuld, är betalt, och derigenom rädåadt ur den allmänna, allt uppslakande hvirfveln. Af Frih, Palmstjernas mot detta betänkande afgifne reservation kunär inhämtas. att man vill statsskuld som ett ändamål, ufan det vanliga motiyet, att derpå förtjena något. FTalaren vidhöll sitt förra yrkande, att 400,000 Rdr måttc anslås. Det, vore betänkligt att återremittera Betänkandet, emedan, i sådant fall, det likaväl kunde hända, att Friherre Palmsijernas reservation återkom som betänkande. Af sådan orstå, och ned kännedom om den reorganisation som StatsUtskottet i senare tiden undergått, önskade talaren definitrt afgörande. — Hr Wedberg ville helst, att skulden siclle kumna betalas på 4 år. Hr Halling fann det sätt fiv skuldens amörterande, som Utskottet uppgifvit, vara det eva möjligay det: medel Hrr Wern och Petre föreslagit jo lidoej still äffdamålet. Riksgätds-Kohtorets kredit måste tån vall spela ven. hufvudroll uticdenna: finan.pjes. — : saxen ville, äfven tro, att kontoret, efter Realisatron, med nova lätthet skulle kunna upplåna penningar. Man. hade Nä ; vattren Krisis nu förestod, som menligt skölle inverka obhontörets? operationer; men talaren var öfvertygad, att 1 uingd pendingar nu voro skrinlagåe, hvilka efter Realisionen skulle komma i omlopp. Talaren tillstyrkte törsccts antagande rätven derföre, att han lika med Hr Wern så tade, att, i RK ; trå skulle? återkomma som betänkande. Hågen för uttososkoskuldsättningshade ej ännu mognat inom BorgareStivdet — det, Stånd, som hade industvien till föremål; och taiaren önskade att industrien måtte tillåtas få gå sin egen vig, och att den aldrig måtte blifva föremål för statsskuld. — ändelse af återremiss, någon af reservatioHi Petrö: iom Ständet hade blifvit omförmäldt, huruleåes NM reotganisation iaf StatsUtskottet föranledt helt andia beslut, än man åf, Utskottets första sammansättning hade vistats Så vore äfyen numera verkliga förhållandet, hvilko: tätt kunde förklaras, då man eftersinnade den omsättPp ög, Som ägt rum inom Adelns och Preste-StåndetsStåtstaskotts Personal. I följd häraf vorö ej att vänta annat, än att StatsUtskottets majoritet hädanetter kom att städse fara beslut, föga instämmande med de åsigter och meninc:, som under Utskottets första organisation i allmänhet a:crde sig gållande. Detta ville tålaren anse som bevis, att en återremiss iförevarande fall mera kunde skada än gagnåden sak, ! som mah i allmänhet inom Ståndet syntes va befordra; nämligen en icke alltför långe fördröjd betivl1lg af Riksgälds-Kontorets skuld. Anledningen hvarföra icke någon reservation för den af Hr Waern yttrade menr oc blifvit expedierad, vore den, ått endast en ganska rinsa minoritet) inom; StatsUtskottet talade för densamma; T-daren yttråde;sig äfven hafva anledning att tro, det Utstottets betänkande, utan synnerliga anmärkningar, bifalles ss Presteoch Bonde-Ständen, — Hr Isr. Winblad förenade sig med Hr Petre. a i Hiskussionen öfvergick hätefter till behandlande af Sexisskuldsisystemet ; åtskillige Yalares yttranden, sär ses: Brr Wijksi och Werns, voro shögst intressanta, och då Protokollet biir justeradt, skola vi cj underja att ähblöra dem, för att visa, huru detta ämne, pd visserligen är eu af de stora frågorna för dågen, be? ; ondlas af örgare-Ståndet, der; det oss veterligen ej förut a 2 hanp. — il. afseende 72. det nu. förevaramde Patina