MeRllg EAS SS RCA FIL RERIAN NA FOA ERAN 59 ORO 83 BAL U LO LURB lösa omyndige eller myndige, med den nödställde handtverksmannen eller handlånden, eller andra olycklige, som i behofvets stund gripa till det erbjudna ockerlånet, för att sedan gälda det med förlusten af allt det lilla de äga, med förlust af deras fribet, och dermed af alla vilkor för sitt och de sinas uppehälle — med förlusten, med ett ord, af deras timliga och moraliska framtid. Dessa saker äro alltför väl kända och för allmänna för att öfverflyglas af några sofismer, nej icke af en hel diskontkassa deraf, ocb tala med djup röst så väl till hjertat som förståndet. Således, säger jag, blef man till slut öfvertygad em, att alla personliga coercivmesyrer voro oegentliga och utan gagn — tvertom de befunnos skadliga; ty de förledde genom en skenbar säkerhet, der i sjelfva verket ingen finnes; de voro oförenliga med en fri stats, ett sant rättsförhållandes principer, ty personlig frihet och egendomsvaluta kunna aldrig vägas på samma vågskålar af andra än barbarer, ifrån hvilka denna princip gålt i arf; och denna oegentlighet är numera så mycket mer i ögonen fallande, då i våra dagar man vet den skeobara offentliga eller opinionsskammen i detta fall mer och mer försviona; och bör — jag frågar det — och det i vår tid, en hederlig och olycklig man anses för vanhedrad eller en obetänksam för oärlig, för det att en arbiträr makt fört honom i häkte; af den verkligen vidlådande skammen var, som antydt är, i NordAmerika hufvudet längesedan bitet. Den klarsynte Amerikanaren fann, att det var kapitalistens eller kreditgifvarens bästa att se sig före, och ej att efteråt se sig om, eller ens alls lita på blotta personer som en valuta, då den i verkligheten är ingen; gäldenärens person nemligen är för fordringsägaren ett lik, enär ej betalningsförmågan, andan, längre lefver deri, och om fallet vore att dermed tvinga andra till att böta för det olyckliga offret för en oftast försåtlig eter Ockrande spekulation, blir det en ren tortyr, afskydd af all rättsprincip. Att således applicera fängelse såsom straff eller hämd för enskitt godtycke skull, ej för offentlig förbrytelse, fanns i NordAmerika orimligt och för statsförhållandet ovärdigt oeh rättstridigt, ett tyranni. Bedragare, såsom verklige förbrytare, voro de enda som staten kunde. och . borde straffa; den skamfläcken att öfverlemna de blott otycklige till erskiltes förföljelser skulle utplånas ur deras lagstiftning. De afskaffade genom lag all bysättning af gäldenärer om ej blifvit öfverbeviste om underslef och bedrägeri, och dermed tog det vaga kreditsystemet, som åstadkommit så mycket ondt, sitt slut. Egendom blef;ensam ansvarig: förtror långifvaren sig till låntagarens person är det ett tydligt kontrakt dem emellan, hvärvid båda kunna hafva rätt eller orätt. Staten här dermed ingenting att:göra, följderne äro deras orsak, som endast kan gifva anledning till rättegång, men staten kan ej kriminelt straffa eller beröfva sig — moraliskt och politiskt mörda — en medborgare för enskilt frivillig -öfverenskommelse mellan individer, med samma rätt kundeden sanktionera, att man, som i forntiden och än i Afrika, ägde rättighet sälja sig sjelf åt en annan till slaf. — Personen -fredades således i; Företita Staterne, och med den ägde endast lokalprohibitif rum. Märkvärdigt nog och lärorikt är det, att den klokt beräknade förändringen lyckades, och den egentliga allmänt nyttiga krediten bar sedan förkofrats, såsom en naturlig följd deraf att endast redbarheter och ett välfrejdadt namn i handel och vandel blefvo dess garantier. Således steg äfven offentlig och privat karakter, verklig tro, heder och ära i värde, och blef en eftersträfvad och begärlig valuta. Derigenom har NordAmerika upphjelpt sin sjunkna bvad jag kallar handels och vandels moralitet. Man lärer äfven i Europeiska handlande stater ämna följa samma exempel, och saken talar för tydligt till allt sundt förvuft, till all sann menniskokärlek, till vår tids anda, för att sådant skulle förefalla underligt. I vårt fädernesland är denna sak, som Hr Frih. Kantzou nu bragt i fråga gezom sin motion, äfvenledes en af onekligen stor vigt, och rör djupt vårt samhälles och vårt samhällslifs mest ömtåliga förhållanden. Men tiden och tillfället är i detta ögonblick för kort, för att kunnda utveckla mig fullkomligen, som sig borde: ämnet i det hela förtjenar i sanning siv gen historia, och jag fruktar, att den troligen kommer att kasta den sorgligaste skugga öfver de dagpårtier i vår tafla af Svenska lifvet vi så