MeRllg EAS SS RCA FIL RERIAN NA FOA ERAN 59 ORO 83 BAL U LO LURB
lösa omyndige eller myndige, med den nödställde
handtverksmannen eller handlånden, eller andra o-
lycklige, som i behofvets stund gripa till det er-
bjudna ockerlånet, för att sedan gälda det med för-
lusten af allt det lilla de äga, med förlust af de-
ras fribet, och dermed af alla vilkor för sitt och
de sinas uppehälle — med förlusten, med ett ord,
af deras timliga och moraliska framtid. Dessa sa-
ker äro alltför väl kända och för allmänna för att
öfverflyglas af några sofismer, nej icke af en hel di-
skontkassa deraf, ocb tala med djup röst så väl till
hjertat som förståndet. Således, säger jag, blef man
till slut öfvertygad em, att alla personliga coerciv-
mesyrer voro oegentliga och utan gagn — tvertom -
de befunnos skadliga; ty de förledde genom en sken-
bar säkerhet, der i sjelfva verket ingen finnes; de
voro oförenliga med en fri stats, ett sant rätts-
förhållandes principer, ty personlig frihet och egen-
domsvaluta kunna aldrig vägas på samma vågskå-
lar af andra än barbarer, ifrån hvilka denna prin-
cip gålt i arf; och denna oegentlighet är numera
så mycket mer i ögonen fallande, då i våra dagar
man vet den skeobara offentliga eller opinions-
skammen i detta fall mer och mer försviona;
och bör — jag frågar det — och det i vår tid,
en hederlig och olycklig man anses för vanhedrad
eller en obetänksam för oärlig, för det att en ar-
biträr makt fört honom i häkte; af den verkligen
vidlådande skammen var, som antydt är, i Nord-
Amerika hufvudet längesedan bitet. Den klarsynte
Amerikanaren fann, att det var kapitalistens eller
kreditgifvarens bästa att se sig före, och ej att ef-
teråt se sig om, eller ens alls lita på blotta perso-
ner som en valuta, då den i verkligheten är in-
gen; gäldenärens person nemligen är för fordrings-
ägaren ett lik, enär ej betalningsförmågan, andan,
längre lefver deri, och om fallet vore att dermed
tvinga andra till att böta för det olyckliga offret
för en oftast försåtlig eter Ockrande spekulation,
blir det en ren tortyr, afskydd af all rättsprincip.
Att således applicera fängelse såsom straff eller
hämd för enskitt godtycke skull, ej för offentlig
förbrytelse, fanns i NordAmerika orimligt och för
statsförhållandet ovärdigt oeh rättstridigt, ett ty-
ranni. Bedragare, såsom verklige förbrytare, voro
de enda som staten kunde. och . borde straffa; den
skamfläcken att öfverlemna de blott otycklige till er-
skiltes förföljelser skulle utplånas ur deras lagstiftning.
De afskaffade genom lag all bysättning af gäldenärer
om ej blifvit öfverbeviste om underslef och bedrä-
geri, och dermed tog det vaga kreditsystemet, som
åstadkommit så mycket ondt, sitt slut. Egendom
blef;ensam ansvarig: förtror långifvaren sig till lån-
tagarens person är det ett tydligt kontrakt dem
emellan, hvärvid båda kunna hafva rätt eller orätt.
Staten här dermed ingenting att:göra, följderne äro
deras orsak, som endast kan gifva anledning till rätte-
gång, men staten kan ej kriminelt straffa eller beröfva
sig — moraliskt och politiskt mörda — en medborgare
för enskilt frivillig -öfverenskommelse mellan indivi-
der, med samma rätt kundeden sanktionera, att man,
som i forntiden och än i Afrika, ägde rättighet sälja
sig sjelf åt en annan till slaf. — Personen -fredades
således i; Företita Staterne, och med den ägde en-
dast lokalprohibitif rum. Märkvärdigt nog och lärorikt
är det, att den klokt beräknade förändringen lycka-
des, och den egentliga allmänt nyttiga krediten
bar sedan förkofrats, såsom en naturlig följd deraf
att endast redbarheter och ett välfrejdadt namn i han-
del och vandel blefvo dess garantier. Således steg
äfven offentlig och privat karakter, verklig tro, he-
der och ära i värde, och blef en eftersträfvad och
begärlig valuta. Derigenom har NordAmerika
upphjelpt sin sjunkna bvad jag kallar handels och
vandels moralitet. - Man lärer äfven i Europeiska
handlande stater ämna följa samma exempel, och
saken talar för tydligt till allt sundt förvuft, till
all sann menniskokärlek, till vår tids anda, för att
sådant skulle förefalla underligt.
I vårt fädernesland är denna sak, som Hr Frih.
Kantzou nu bragt i fråga gezom sin motion, äfven-
ledes en af onekligen stor vigt, och rör djupt vårt
samhälles och vårt samhällslifs mest ömtåliga för-
hållanden. Men tiden och tillfället är i detta ögon-
blick för kort, för att kunnda utveckla mig fullkom-
ligen, som sig borde: ämnet i det hela förtjenar i san-
ning siv gen historia, och jag fruktar, att den tro-
ligen kommer att kasta den sorgligaste skugga öfver
de dagpårtier i vår tafla af Svenska lifvet vi så