son, att de ej innehöllo någonting oanständigt i
skrvifsättet o. s. v. Efter denna förklarings afgifvan-
de, icke i sjelfva stämningen, såsom fallet var med
mig, fordrade aktor, då han:afgaf sitt slutpåståen-
de, det Friherren måtte förklåras skyldig att träda
ihäkte. Denna begäran bief likväl af Hof-Rätten af-
slagen. Hof-Rätten har sålunda antingen då låtit
en grof missdådare, gripen å bar gerning, — ty en-
dast om sådane handlar den emot mig åberopade
1 Kap. 2 f. Straffbalken — vara på fri fot, eller
har bon nu i mig fängslat en oskyldig.
Aktor fordrade äfven här Friherre Auvuckarsvärds
hufvud. Men Hof-Rätten förklarade i sitt utslag
af den 18 Mars 1823:
Nu och som, på sätt berördt är, af sjelfva bok-
stafven i omförmälde skrifi icke kan inhämtas något
I xjart och bestämdt begrepp, som kan hänföras till de
brott, hvilke genom lasteligt tal eller skrift emot öf-
verheten begås, och vidsträcktare tydning, än med
orden öfverensstämmer, ej är domaren tilliten,
utaa tvertom uti Kongl. tryckfrihets-förordningens
3:dje S. föreskrifvet, satt, i tvetydiga fall, de, på
hvilkas pröfning åklagad skrift ankommer, hellre
böra fria än fälla, alltid mer fästa uppmärksam-
het på ämnets och tankens, än på uttryckets lag-
stridighet, på skriftens åsyftning, än på framställ-
aingssättet, och alltid utan rättighet, att, i hvilket
fal! som helst, draga obestämda slutföljder af ut-
trycken, alltså och vid slikt förevetande, då fulia
skäl ej äro för handen till Hr Baron och Öfver-
stens öfvertygande om brottslig afsigt vid begag-
nandet af åtalte uttrycker, samt Hr Baron och
Öfversten på det högsta bestridt, att ändamålet
dermed varit annat, än ati derigenom öka vigten
af det afhandlade ämnet, och dervid kunna fästa
större uppmärksamhet, i anseende hvartill Hr Ba-
rona och Öfversten: ock yrkat, att hans utlitelser,
som angingo handling, och ej person, icke kunde
skiljas ifrån saken de rörde, eiler gifvas en till-
ämpning, som man aldrig kunnat sig föreställa eller
åsyfta; pröfvar Kongl. Hofrätten rä:tvist förklara,
?get Hr Öfversten Baron Anckarsvärd icke kan i
denaa del af målet till ansvar fällas.?
Det bör anmärkas, att Friherre Anckarsvärd, så
vidt jag minvesy ej låtit trycka sin skrift, och icke
destomindre erinrade sig Bofrätten tryckfrihetslagens
stadganden; emot min deremot, som var tryckt,
erinrade hon sig dem icke, utan fann till och med
åberopandet af detta förhållande ej förtjena af-
scende.? Hon anförde väl icke det verkliga skälet
till frikännandet, som måste vara, lika som det bort
vara i anseende till mig, att yttranden om rege-
ringsåtgärder, de må vara hurudana som helst, av-
gå rådgifvarne, ej Konungens person; men hon an-
såg sig åtminstone ej berättigad, att af Friherrens
åtålta uttryck draga obestämda slutföljder. Af mi-
na, icke åtalta, uttryck drager hon dock ej allenast
dylika, utan diktar på mig påståenden, som jag al-
drig haft, tillvtår mig ord, som ej finnas i min
skrift, samt en syftning, som dess hela innehåll på
det mest bestämda sätt vederlägger. De lagar, som
hon till Friheyre Anckarsvärds försvar citerar, tram-
par hon, i anseende till mig, under fötterna; hon
har sålunda antingen i Frikerre Anckarsvärds per-
sor, tvertemot grundlag ech allmän lag, befriat
en kapitalförbrytare, eller i min, tvertemot dessa
i lagar, mördat .en oskyldig.
Fkn RAR SNARARE SAR IT RE
0 TR TT RN TTT RN GO NNNVENNVA NN NAC rr