.Höglofl. Kongl. Hofrätten stadnar blott vid sina förra åtgärder; Hr Hökerberg deremot har, till hvad ban förut yttrat, nu tillagt, att han anser det mig ålagda så kallade vitets fortfarande så mycket angelägnare, som det hittilis icke medfört den åsyftade verkan. Hr Hökerberg tyckes härmed alldeles förgäta min så många gånger upprepade förklaring, att det aldrig kommer att medföra en sådan verkan, emedan det är just denna verkan som skulle sätta mig för alltid ur stånd ätt hos en kommande JustitieOmbudsman. förnya min ansökning om biträde, för att, grundlagen likmätigt, inför Riksrätt ställa Högsta Domstolen till det ansvar jag å densamma yrkat; en ansvarighet, hvilkens förekommarde just är hvad som framskymtar ur yttersta bakgrunden af den mot mig tillställda aktion, och som äfven skulle blifva det slutliga resultatet af det så kallade vitet, om detta lyckligen medförde denna förväntade verkan, nemligen: mitt offentliga erkännande, i form af afbön inför rätta, att jag haft orätt att yrka ansvaret och hela den dertll ledande undersökningen, och att jag ångrade de steg jag gjort för att i detta hänseende få grundlagen hållen i helgd. Den åsigt öfver Högsta Domstolens uppfyllande af sitt lagskiparevärf, hvilken nyhgen uttalats af jandets representanter, synes konseqvent böra fölias af ett Justitie-Ombudsmannaval, som ger mig förhoppningen om en anvan utgång ur mitt fängelse, än den Hr Hökerberg hittills föreställt sig, nemligen: en utgång, som grundar sig på undersökning af frågan, i stället för dess dödande före undersökningen genom ett med fysiskt vald aftvunget återtagande deraf; sedan jag föraäfves synes hafva hoppats, att Högsta Domstolens egna, häri intresserade fedamöter skulle, med samma höga känsla af sin värdighet, som säkert under enahanda förhållanden skulle lifvat de motsvaracde organerna för lagskipningen i Frankrike och England, försmått vitena och fängelsets biträde mot ceras vederpart, och sjelfva inståmt med honom i att yrka rannsakning före dom, i stället för dom utan ransakning. I dennå förhoppning qvarstadnar jag i mitt fängelse. Det är pu mera den miosta förskanvsning inom hvilken jag kan tillbakaträngas; och med mod att uthärda deruti, och icke nesligt kapitulera, icke skymfligt utlemna mina enda, men hittills obefläckade vapen, sanningen och rättvisan, åt den påträngande fiender, ufvaktar jag lugn den undsättning, som jag hoppas att en annan opinion, icke mera klarsyat, men mera kraftfull än den närvarande, säkert en dag skall förskaffa mig. Och hinner jeg ej invänta den, välan: så dör jag på min post, och faller då med arvamn. . Så kringhvärfd och belägrad af öfvermakten; så bragt till det yttersta, hvartill en fri medborgare kan bringas i ett land, som kallar s:g konstitutionelt, hade jag dock väntat att åtminstone af mina fangelsemurar vara fredad mot ströfkorpser, med Irvilka jag har ingenting egentligen odeldt. Jag har irrat mig; redan en gång har jag i Aftonbladet uthärdat ett sådant anfall af Hr Just. Rådet Stråle; då jag. på sätt som vederborde, neml. i min till Eders Kongl. Maj:t ingifna besvärsskrift, sökt afvisa detta extra anerepp, har jag mötts af ett nytt från samma håll. Som jag likväl anser äfven detta böra afslås, och just der dess verkan sannolikt hufvudsakligast åsyftats, så nödgas jag i djupaste underdånighet avhålla att åter på samma vis här få bifoga mitt svar (Bilagan) och i underdånighet åberopa de sert andregna skäl, såsom vore de ordagrant i dessa mina underdåniga påminnelser införde. i Stormäktigste, Allernådigste Konung Öc. Joh. L. Sundbladt. Srockholm d. 23 Juni 1834. Lita lydande med den till Kongl. Maj:ts JustitieRevisionsexped:tion ingilne originalskrift, betygar Ex officio L. J. Loven. Afskrift)