element. Eller hvar får du höra detta behagliga
skämt, som blott retar för att tillfredsställa — hvar
får du höra dessa glada ord af ömhet och lof —
hvar dessa hjertliga skratt, dessa rop af innerlig
glädje, till hvilka oskuld och glädje alla dagar ro-
pa bis? och som utgöra hvärdagslifvets lätta, lif-
vande fyrverkeri; hvar förnimmer du dem alla, des-
sa otaliga små behagligheter, som ge lifvets före-
mål n förhöjd täckhet, om icke inom den ädla
och lyckliga Familjen? Och hvar såsom der finner
du dessa sjelfförsakande lif, dessa rena, obesjungna
uppoffringar för hvarandras väl, denna trogna och
helgade kärlek, som knyter sig i jordelifvet oeh
lyfter andarne mot himmelen, — hvar, om icke der,
finner du denna rena sällhet, som låter ibland dröm-
ma, alt Himmelen icke har någotskönpare att bjuda
än Jorden.
Fromma själar, då de tala om att dö,
tala om att gå hem. Deras himmelsläng-
tan är för dem detsamma som Hemlängtan.
Jesus äfven visar oss den eviga sällhetens boning
under bilden af ett hem, ett fadershus.
Säger icke oss detta, att det jordiska hemmet
är ämnadt att vara en afbild af himmelen, en lä-
ra om. den och en förgård till detta högre hem?
Och då det är så, då det är hvad jag ofta sett
det vara:
Hvad godt, hvad rätt är, hvad kyskt, hvad ljuf-
ligt lyder, är der någon skönhet, något lof uti,
allt detta uppfödes och utvecklas inom familjehem-
met. Det står i lifvet såsom ett grönskande träd,
växande allt högre upp emot himmelen.
Norden är kall och allvarlig, konsterna äga ej
der sin hembygd; blommornas tid är kort. — Vill
du se deras jord, se Italien, se Frankrike; vill du
se hemmets och familjens vigda jord, se Sverge! se
öfverallt bland fjellen och skogarne, dessa stilla går-
dar, der menniskan rjuter ett förädladt naturlif,
der i skötet af heliga och ljufva förhållanden ut-
vecklas Svenskarnes nationaldygder; gudsfruktan
och tapperhet.
Ochnu, medan vi äro på så god väg, låt oss
vika in vid Adelaides hem. Jag har kallat det
sällhetens hem och önskade lifligt, att du min
läsare må nämna det äfven så. Låt se, om jag ic-
ke med tillhjelp af min kusin Deata Hvardagslags
penna (som sal. menniskan testamenterat mig) skall
kunna på dia tunga, o min läsare, frambestalla det-
ta vitsord,
En klar Novembermorgon dagades öfver M. Om
aftonen den föregående dagen bade Gref Alarik in-
fört sin unga sköna fiu i hans fäderneboning. Me-
dan vi äro i farten att intränga i hemmen och be-
gå indiskretionmer, så låtom oss titta in i den un-
ga grefvinnans förmak, intet stoft på den gröna
mattan, på de klara fönstren och speglarne ingen
fläck. Luften är geromandad af reseda. Kalfebor-
det med bländhvit duk och rykande frukostdryck
står vid soffan. Några sköna taflor af Sverges go-
da mästare pryda väggarne. Hvar ha vi det unga
herrskapet sj-lfva? Jo! vid fönstret stå Alarik och
Adelaide; han med armen om hennns lif, hon med
det sköna hufvudet lutadt mot hans axel.
Den törsta snön hade fallit om natten, och som
ett stort hvitt lakan låg sjön nedanför den gamla
ståtliga borgen. Den högstammiga furuskogen höj-
de vidtomkring mot skyn sina snöiga kronor, och
ga skepnader. Man hörde fjerran ifrån yxanos fall i
skogen, och dansen af de muntra taktfulla slagor-
na. En och annan stor snöflock föll ännu sakta
ner genom den lugna luften, himmelen klar-
nade allt mer, och skyarne färgade sig i purpur
och guld allt högre, till dess de hastigt måste blek-
na för den strålande blick, som dagens konung sän-
de dem, vid det han klar och herrlig steg upp ur
den hvita bädden på fjellen. Marken och träden
klädde sig hastigt dervid i damastskrud, de glindra-
de af tusen stjernor, men det var ej som till täflan,
utan till hyllning och tack.
Och det ädla skådespelet betraktades af tvenne
2
lyckliga menniskor. — — —
Och nu till ett litet orå om pullorna. De vore
vackra, de voro söta, qvicka till odygd, tröga till
lärdom, och besynnerligt fallna för experimenter,
särdeles i fysiken. De pröfvade oupphörligt, huru-
vida vissa ämnen voro brännbara och andra cke,
huruvida det som gick sönder, då man slog det e-
mot en sten, icke torde hålla, då man slog det e-
mat trä ifrån barna ctaer höld man kande clänna ett