Då det icke varit vår afsigt att här iugå 1 någon
recension af motionen, hvilket vi så mycket hellie
kunna undvika, som den omnåmda brocbyren af
samma innehåll varit föremål för en artikel i 1832
års årgång af detta blad, så hafva vi endast velat
nämna detta nu anmärkta förhållandet, för ait be-
klaga detta Jan Anderssons missöde.
LITTERATUR.
Presidenten och hans döttrar; berättelse af en
Guvernant.
Det är om detta nya arbete af Författarinnan
till Teckningar ur Hvardagslifvet , utgifvet under
samma hufvudtitet, såsom första delen af Nya Teck-
ningar, som vi i dag önskat säga några ord.
Allmänheten har länge med spänd väntan emot-
sett något nytt arbete af denna utmärkta Författa-
rinnas hand, såsom frukten af hennes studier un-
der den längre tid, som förflutit sedan hon först
väckte en så allmän uppmärksamhet genom sitt
framträdande. Om någon frågade oss, hvad det är
som författarinnan under tiden mest af allt stude-
rat, skulle vi genast svara: menniskan.
Det har ot varit påstådt, att snillet hos qvin-
nan, mera än hos mannen, förmår att intränga uti
och derföre äfven bättre återgifva de finaste skug-
gor och dagrar på de taflor som presenteras uti
det menskliga lifvets uppträden, och särskilt det
som närmast tillhör qvinnans element, det husliga
lifvet och familjen. Utan att vilja positivt afgöra
satsens giltighet, emedan det i allmänhet blir svårt
att göra någon jemförelse mellan qvantiteten af
olika snillen, just derföre att snillet sjelf är en
inkommensurabel qvantitet, anse vi dock icke för
mycket yttradt, att aldrig någon Svensk skriftstäl-
lare tillförne öfverträffat Hvardagslifvets författa-
rinna, uti det som utgör den egentliga karakteren af
hennes snille och det intagande i hennes arbete. Det-
ta anse vi egentligen bestå uti en mjukhet i känsla och
en fantasi, uppfriskad af sann humor, som icke sökes,
utan - likasom ofrivilligt emellanåt framtränger och
ger åt det hela en liflig och glädlig färgton; en
kärlek till det ideella, som likväl alltid vet alt fin-
na sig och alltid är Ullhands uti den kretsaf hvar-
dagslifvets bestyr, inom hvilken qvinnan förnämli-
gast rörer sig, och en uppfattning af hennes be-
stämmelse, hvarigenom hennes husliga verksamhet
och förståndets och hjertats bildning står i full-
komlig harmoni med hvarandra.
Läsaren iofö.es i en fanvilj, best-ende af en President
med fyra döttrar, af hvilka de tvenne älsta, den e-
nz ful och derföre tillbakahållen at fadren, och den
andra i ordni gen skön, god, älskvärd och fjäsad
at alla, men lättsinnig och begifven på nöjen, äro
tvenne helt olika föremål för den berättande Gu-
vervanotens vänskapsfulla omvårdnad. Att gifva den
fula dottren, som har ett förträffligt hufvud, en rikt-
niog till förståndsodling, som ger lifvet för henne
ett värde, oberoende af den yttre verldens beundran,
och att bilda den vackra till en klok känslofull och
lycklig maka åt en ädel och fullkomlig, ung man,
Gref Alarik, se der målet för Guvernantens bemö-
danden. Det är under det hon arbetar härpå,
som hon får ett rikt tillfälle att, såväl i salongernas
talrika sällskapskretsar, som under de förtroliga
samtalen mellan fyra ögon, ådagalägga sin djupa
och fina kännedom af menniskohjer tat, alltid under
en underhållande fortgång af en viss hufvudhand-
ling. — De båda yngsta döttrarna i huset, som
kallas Pullorna , äro egentligen tvänne små yrhät-
tor, som äro med för att öka lifvet och behaget i
familjtaflan. — En särskilt episod förekommer i
början, hvari förf. framställt en ung flicka, hos
hvilken kärleken till må!arekonsten är så brinnande,
att hon deraf stundom inspireras, och som nästan
vili förtära hennes yttre varelse. Jemförelsevis an-
se vi denna episod för det minst lyckade. Denna
unga flicka skickas sedan till Rom, och blir för-
rsodligen hjeltinnan i någon kommande berätte!se.
Några korta utdrag följa här nedan, som visa För-
fattarinnans skrifsätt i såväl den skämtande som
dena allvarsamma stilen:
,
Jag vill tala om familjen och hemmet, jag vill
taia derom för Sverges döttrar, icke för att lära
dem något, men för att återgifva dem i en trogen
segel de taflor, som de ädla bland dem låtit mig
så kåda, ty det är Tjuft at vara spegel åt det goda.
F
om är Lv . et