. a 2 .
utan förundran man fiover åklagaremakten i Sverge
draga ut till försvar för sådane institutioner hos
fremmande makter, bvilka, såsom Ständer, räknas
till de liberala; medan man hör Rikets egoa högre
Embetsmän, i yttranden linom representationen, på
vära Ständer skjuta skulden för de missförhållan-
den i våra lagar och imättningar, som blifvit före-
mål för uppmärksamhet från pressen eller tribu-
nen; — hvarpå färska exempel kunna citeras.
Emellertid ådagalägger äfven här sielfva artikeln,
om man läser den tillslut, en heit olika syftning om
dessa Ständer i Preussen och Danmark, emot den
som aktor deri velat finna, då han läst det åtalade
stället ungefärligen, på samma sätt, som Antichrist
läste bibeln.
Hvad de Preussiska Provincial-Ständerne beträf-
far, så förekommer nemligen om dem följande:
Sådane Provinsial-Ständer hafva blifvit invrätta-
de i Preussen, der de sedan, flera år varit i verk-
samhet, eburu, om män får tro officiella eller half-
officiella underrättelser, de icke gjort annat än dum-
ma streck, hvarföre den mera upplysta, och ännu me-
ra liberala regeringen icke kunnat begagna sig af
teras arbeten.
Böraf synes tydligen, att omdömet om de dumma
strecken icke är positivt utan vilkorligt framställt,
nemligen i fall man får tro? sådane officiella
underrättelser, som innehållit, att regeringen icke
kunnat begagna sig af deras arbeten; och epitetet:
den mera upplysta och liberala, om regeringen,
måste nödvändigt förtaga all möjlig misstydning till
smädlig åsyftning, helst när det jemföres med det
föregående, som visar, att artikelförfattaren endast
talt om denna institutions egenskap af föråldrad och
icke mera för tidehvarfvet passande.
Allt detta upplyses änpu ytterligare af den påföl-
jande reflexionen om de Danska Sländerna, der
uttrycket: att de äro den största bagatell, och
liknelsen med en docka äro framställda såsom ett
alternativ eller en premiss, hvarpå följer denna
konklusion eller eftersars: Men är det ej frå-
ga Om barn, utan man har att göra med en upp-
lyst, klok och förståndig nation; då kan man an-
se provincialständerne såsom en samling af nota-
bla, hvilken bebådar inkallandet af en försam-
ling af verkliga Riksständer eller snarare natio-
nens representanter. — Man måste till den grad
som aktor uti sina fortsatta påståenden, hafva bort-
lagt allt bruk af logiken, för att icke genast finna,
att egentligen denna sednare mening varit det, som
författaren velat framställa, och att försatsen af
meningen blott utgjort ett vehikel dertill. Såvida
icke hvarje bild, hvarje retorisk figur kan blifva
föremål för åtal. så kan derföre icke heller denna
punkt anses stralfbar. i
Det mest förgripliga bar Hr Advokat-Fiskalen
dock funnit i Morgenbladets reflex:oner i afseende
på Danska sucerssionsföljden, ifrån och med oiden:
Man kan nemligen, utan att inlåta sig i politi-
ska spådomar, med skälig grund förmoda, att
Danska folket vid den nuvarande Konungens död,
icke med likgiltighet kan anse, hvem som bestiger
dess tron — hvaruti cet hade varit lika önskvärdt
för Juryr, som karakteristiskt för åtalet, om aktor
hade behagat närmare utmärka hvad han anser
smädligt, — till och med orden: — hans bror Fer-
dinand. I biist af närmare angifvande å Aktors
sida, lärer jag således sjelf få uppsöka, hvad han
uti denna period kan finna förnärmande. Förmod-
ligen har det särdeles stött honom, att Danska fol-
ket säges icke hafva något skäl att önska den su-
veräna spiran i händerna på Prins Christian, hvil-
ken säges vara en svag och pietistisk man. Dessa
sistnämda uttryck innefatta icke något smidligt,
såvida det å ena sidan står fast, att smädelsen må-
ste anses åsyfta att skada eller nedsätta en persons
moraliska värde, och det å den andrvå sidan lärer
få antagas, att man kan vara för svag att såsom
suverän regent, särdeles i denna tidpunkt, taga ett
helt folks välfärd om händer, och liksäl till sipa.
personliga egenskaper i allo aktningsvärd, och så-
vida betydelsen af ordet pietistisk närmast skulle
kunna återgifvas såsom en öfverdrift af gudak-
tighet, en egenskap, som det hittills icke ansetts
vädligt att tillägga hvarken den ene eller den an-
dre. Skulle dylika uttryck kunna hänföras till smä-
delse, då uppbörde i och med detsamma all den
möjlighet till offentliga personers eller ivrättvingars
edömande, hvilken måste anses såsom en oskiljak-
tig tillhörighet äfven till den mest begränsade tryck-
fribet, och då inträdde i sanning tillämpningen af