Avan PA 2 VV VA FÖ SUEAA det: vore nödvändigt. att äga tillgång till, med afseende på frågan om tvångsbillen, Ministrarne best ylldes för oredlighet; för vecklande och inkonseqvers, och begäran fam:tälldes om förevisande af eoskilta dokumenter. emot all skicklighet och hittills vaulgt bruk. Följden höraf blef att Grefvens äd!le vän, Skattkammarkanslern — Grefven hade Konungens tillåtele att framlägga dessa fakta, och han skulle icke framlägga mera än som var oundvikligen vödigt — den ädla Lorden, som bevakade styrelsens angelagenheter i underhuset, insåg att han icke längre med tillfredsställelse för sig sjelf eller styrelsen, kunde fortfara att bekläda den plats han hittils innebaft. Grefven hade således förliden gårdag, på morgonstunden, evhållit en skrifvelse från gen ädle Lorden, hvari han begärde sitt entledigande; och sedan Grefven derefter, under en persovlig konferens mid sin ädle vän, böfvit förvissad att hans beslut var bestamdt och oföränderligt, insaf han Lordens resignation till H. M. Nu inträdde för Grefven sjelf vödvändigheten att öfvertänka hvad för honxom vore att göra. Sedan änge hade han känt svårigheten af sin srällving så djupt, och att den var så mycket öfver hvad s:yrka och kraft han ännu kuude äga qvar, att hos honom en liflig önskan uppsiått, att återgå till privatlifvets lugn. Både hans fordne och nvuvarandr kolleger kärde denna hans önskan, högt yttrad vid siutet af senaste Parlamentssessionen. (Hör! från ministerbänkarne). Motivet dertill hade icke verit något begär att undandraga sig embetets trägna och mödosamma pligler, utan en öfvertygelse att hans krafter, om de också förut möjligen varit verket vuxna, dock icke numera voro af den spanstighet, att de längre satte honom i stånd att uppfylla kallets åligganden. Detta sitt besfut att lemna ministeren hace han frångått, i följd af enhälliga och kraftiga föreställning ar (bör!) af sina kolleger, hvilka voro af den tai:ka, ått bans resignation :cke blott skulle bafva till följd ea omedelbar upplösning of styrelsen, utan att den äfven möjligen kunde bereda stora svårigheter för Konungen och landet. För icke länge sedan inträffade en händelse, som förorsakare en vigtig söndring inom kabinettet, och hade till följd att några af dess mest betydande ledamöter togo afsked. Denna skilsmessa bade för Grefven varit högst påkostande, i synnerhet med bänseende till de båda af hans fordua kolleger, som voro ledamöter af Öfverhuset. Nu beslöt Grefven bestämdt att resignera. Likväl, på föreställning af hans återstående kolleger, ochi följd af en mängd ledamöters af Underhuset anhållan, men framför allt af omserg att aflägsna de svårigheter, som måhända kunnat inträfta för Konungen, om styrelsen vid den perioden blifvit upplöst, samt lifvad af ett begär att se de frågor atgjorda, bvilka då voro under beredning, hade Grefven låtit öfvertala sig att frårgå sitt beslut. I föruden Mars hade han fyllt sitt 7o:de år, och då han betraktade sakernes närvarande ställning, kände han att hans pligter voro alltför myeket öfver hans kratter, och att han således ägde giltiga skäl att gora anspråk på lugnet. Af de orsaker, han förut nämnt, hade ban likval då öfvergifvit sin plan att afgå. De lediga platserne i administrationen återbesattes, och Grefven boppades att allt skulle kuona gå sin gång, åtminstone till dess de ärenden, som då voro under ParJanentets öfverläggning, hunnit bringas till slut. Nu inträffade den vya brytning han omnämt, hvilkan beröfsat honom biträdet af hans ädle vän, Skattkammarkanslern, styrelsens ledande organ i Underhuset, den person, som ägde hela bans förtroende, hvilken han ansåg för sin högra arm, och utan bvars medverkan han ansåg: det omöjligt för styrelsen att äga bestånd. Föregående söndringar hade ansenligt försvagat regeringev; denna nya schism satte den i en sådan belägenhet, att Grefven icke mera kunde hoppas att bibehålla sin plats ispetsen för densamma, med någon utsigt att verk samt kunna gagna kionan och landet eller vinna nåsot pDyttigt ändamål. Således, när han emottog sin ädle väns resignawon, såg han intet alternativ, utan kände sig af en oemotståndlig nödvändighet tvungen, att på samma gång framlägga sin egen afskedsansökan för FH. Maj:t. Konungen hade hifallit bådas begären, och Grefven stod nu i detta hus uppfyllande embetets pligter, endast till dess Konungen hunnit utse hans efterträdare. i (Slutet följer imorgon). TERRAN RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. arr rr a Moo anor hac PrastLr Sin dat AF Pauilla