Att Hr Kjernander icke serverade inom mitt område var visserligen Bbeskedligt; men om den praxis skulle vinna häfd, att nägra få steg ifrån min värdshusbyggning etablera en fristående och oskattlagd värdshusrörelse, der den vackra lokalen och sommarlaften nödvändigt måste locka alla kunder ifrån värdshuset; då skulle ej mera något arrende af detta kunna utgå. Jag har påstått och bevisat, att Hr Kjernander gjort ett ganska skadligt intrång i mina rättigheter, och man skall ej underlåta att söka få utrönt, om icke denna åsigt delas af Landshöfdinge-Embetet i Stockholms Län: eftersom Hr Kjernander nödvändigt vill hafva ett lagligt utslag i saken. En ren osanning är det, att Hr Kjernander blott serverade medvatten och vin; han sålde vid öppen disk punsch, portvin och andra drycker, ätven utan vatten; och att jag sjelf vid hans disk förtärde och betalte ett glas punsch, torde han vid närmare eftersinnande påminna sig. När tilltagsenheten går för långt, är det tid att hejda dess fart. Herr Kjernander hade ej behöft infinna sig vid Norrbacka den emtalta onsdagen, ty att der på stället fanns Sodaoch Seltzervatten, borde han hafva känt, som åt mig sålt ett parti deraf. Att jag icke velat lagligen beifra bans tilltag, har han kunnat bedöma af mitt uppförande; men nu får han skylla sig sjelf, om det tillstånd han åberopat, icke kan skydda honom för obehagliga följder. Norrbacka den 15 Juli 1334. D. G. Ekholtz.