Att Hr Kjernander icke serverade inom mitt område var
visserligen Bbeskedligt; men om den praxis skulle vinna
häfd, att nägra få steg ifrån min värdshusbyggning etable-
ra en fristående och oskattlagd värdshusrörelse, der den
vackra lokalen och sommarlaften nödvändigt måste locka
alla kunder ifrån värdshuset; då skulle ej mera något ar-
rende af detta kunna utgå.
Jag har påstått och bevisat, att Hr Kjernander gjort ett
ganska skadligt intrång i mina rättigheter, och man skall
ej underlåta att söka få utrönt, om icke denna åsigt delas
af Landshöfdinge-Embetet i Stockholms Län: eftersom
Hr Kjernander nödvändigt vill hafva ett lagligt utslag i
saken.
En ren osanning är det, att Hr Kjernander blott serve-
rade medvatten och vin; han sålde vid öppen disk punsch,
portvin och andra drycker, ätven utan vatten; och att jag
sjelf vid hans disk förtärde och betalte ett glas punsch,
torde han vid närmare eftersinnande påminna sig.
När tilltagsenheten går för långt, är det tid att hejda
dess fart. Herr Kjernander hade ej behöft infinna sig vid
Norrbacka den emtalta onsdagen, ty att der på stället
fanns Soda- och Seltzervatten, borde han hafva känt,
som åt mig sålt ett parti deraf. Att jag icke velat lagli-
gen beifra bans tilltag, har han kunnat bedöma af mitt
uppförande; men nu får han skylla sig sjelf, om det till-
stånd han åberopat, icke kan skydda honom för obehagliga
följder. Norrbacka den 15 Juli 1334.
D. G. Ekholtz.