fran Viskottet nu borjar sin gransknmingstid. -—irkade återremiss. — Anders Nilsson från Skåne hade vtt anförande af enahanda innehåll. — Ständet beslöt att från Konstitutions-Utskottet infordra upplysning om dazgcn, då hos Kopgl. Maj:t i Stats-Rådet förevarit och blifvit afgjord deu 1 Utskottets mem. N:o 9 omförmälda,fråga, i hvilken Kongl. Maj:ts Resolution daterad den 7 Nov. 1828 finnes utfärdad, samt att nämde memorial skulle hvila tills denna upplysning hunnit till Ståndet ankomma. Ytterligare förevar i ett sammanhang KonstituitionsUtskottets mem rial N:o 10 angående Hr Dalmansanmärknmivgsanledning mot Hr Statssckreteraren Sk ogman, i anledning af Bavklagsförstlaget, samt N:o it eller dechargåbetänkandet. — Nils Månsson från Skåne, åberopande 1 och 6 SS i Stats-Rådets ansvarighetstag, yrkade, det Konstitutions-Utskottet mätte tillämpa ifrågavarande anmärkning till bela Statsrådet, enär genom Protokollet adagalägges, att dess sa mtliga ledamöter, och ej blott föredraganden, tillstyrkt Konungen en olaglig handling , genom Bankolagcus öfverlemnande, hvarigenom Grundlagens stadvanden skulle medelst en civillag helt och hållet till kraft och verkan upphäfvas.. Påstod återremiss i likhet med hvad Presteståndet redan beslutat. — Heurlin från Kronoborgs län ansåg det för Ständerna nödvändigt att till ledning för sitt omdöme öfver Konstitutions-Utskottets granskningsätgärder, få del af de protokoller, som vid de af Utskottet anmärkte beslutens fattande blifvit i statsrådet förde. Talaren förklarade, att en slik hemlighetsfull tystnad med de öfrige Rådgifvarnes handlingssätt, 1 ämnen, som icke äro af den natur, att för Rikets säkerhet och nytta hemlighet är af nöden, syntes honom betänklig. Han yrkade återremiss. Härjemte anmälte Heurlin anledning till anmärkning mot Statsrådet och samtlige föredragande. — S: Andersson tr. Östergötland förmente, det Utskottet, likmätigt en af detsamnia gillad grundsats, ej tillkommit att upptaga Hr Dalmans anmärkningsanledning, såsom rörande ett under Riksdagen inträffadt fall, samt ansåg det oformligt alt vid ena Riksdagen (blott för att ätkomma en af Konungens rådgifvare för ctt beslut, deri alla deltagit) granska en del at ett Stads-Rådsprotokoll, som i sin helhet kommer att vid cn följande Riksdag upptagas. Det skulle då, fortfor talaren, af Konstitutions-Utskottets sammansättning vid hvarje Riksdag bero, i hvad mån och hvilka, under loppet af en Riksdag vidtagne, Regeringsåtgärder skulle innan slutet deraf företagas till granskning, för att deröfver bereda ett blidare eller oblidare omdöme, än som af ett blifvande Kounstitutions-Utskott kunde påräknas, likasom huruvida Regeringen komme att under Riksdagen vidtaga sådane beslut, som ciljest, under ovisshet om sinnesstämningen hos nästa Riksdags Konstitutions-Utskott, kunde vara mer eller mindre betänkliga. Vidkommande anmärkningen niot Hr Stats-Sekreteraren Skogman rörande Banklags-törslaget, berodde det på Stähderna att antaga eller förkasta det, och mer än en gång har det händt, utan allsanmärk. ning, att förslag blifvit afgifna i beräkning på ifrågaställde ändringar i grundlagarne, t ex. vid 1823 ärs Riksdag Kongl. Maj:ts förslag till förändrad organisation af styrelseverken. Kongl. Maj:ts af Ständerna sjelfva vid förra Riksdagen begärda sanktion ålag för Banken och för myntbestämningen, för att såsom civillagar gälla; den:af Stats-Sekreteraren Skogman utarbetade, med så mycken glädje mottagna Kongl. propositionen om förändrad metod för markegångssättningeh, hvilken proposition är stridande mot nuvarande lydelsen: af 75 S. RF. — Vid den andra anmärkningen mot Hr Skogman, rörande målet om instruktion för Ständernas Revisorer, framställde talaren, huruvida det var lämpligt att beskylla Stats-Stkreteraren för bristande nit och skicklighet derför, att han förstått uppställa ett förslag så, att det, såsom fallet är med ifrägavarande, vann Ständernas bifall. — Den sista anmärkningen mot Hr Stats-Sekreterarcn, rörande 1830 ärs stadga om sättet för uppmätningen af bränvinspannorne, har väl blifvit af Utskottet riktigt bedömd; men den mindre formenliga beredningen:och mindre grannlaga behandling, som Stats-Sckreteraren gifvit åt detta enda mål, bör förbises, då man eftertänker -de många tusende mål; hvars handhafvande berättigar. Stats-Sekreteraren att anses såsom ch uf de skickligaste, om ej den mest skicklige blauv.d Konungens-rädgifväre, Yrkade, att Konstitutions-Utskottets memorialer N:o 10 och 11 skulle till handlingarne läggas: — Per Jonsson från Öland hade ett långt skriftligt anförande i samma anda. En mängd Kongl. förordningar citerades, i ånledving af Banklagförslaget, för att visa skilnader mellan Banken i dess inre och yttre afseende, samt mellan rättigheten att förvalta Banken och att för den stifta lagar. Förmente, det mani Kongl. propositionen med förslag till Banklag ser en förnyad anledning till undersåtlig vördnad och tacksamhet för den landsfaderliga huldhet, H. M. alltid visat. Talaren uppmanade bröderna att noga begrunda 107 S. R. F. och yrka memorialernas läggande ad acta. — Peter Jönsson från Skåne och Göran Jonasson från Småland förenade sig med N. Mänssen, samt Iusulin med Heurlin. I aplednivg af armärkdingen mot Hr Stats Sekr. Skogman, angående Instruktiogen för Rikets Ständers revisorer, bad v. Talmanuen Jon Jonsson Sekreteraren uppläsa ExpeditiunsUtskottets förslag (under N:o 320 för sista Hiksdag) till Rikets Standers underdån ga skrifvel se i ämnet. Då Stats-Sekreterarens ätgärd skedde i of-verensslämmelse med denba skrifvelse, ansåg v. Talmannen, det. Konstit.-Utskottets Utlätande i denna del vore orimligt och borde läggas ad acta. A. Danielsson från Elfsborgs län förenade sig med N. Månsson och Heurlin. I anledning af v. Talmannens sista yttrande, anmärkte han, att Grundlögen uttryckligen innehåller, det Rikets Ständer äga att sjelve utfärda instruktioner för deras Revisorer. Så tillkom 1812 års instruktion. Men denna var för mycket till folkets fördel, hvadan man blef betänkt på det nu omförmälda antagna förslaget till ny Instruktion, som aldiig skådat dagsljuset, om det ej emanerat från Regeringen. Med åberopande af sina yttranden i ämnet vid sista Riksdag, yrkade Talaren återremiss. Strindlund hade ett muntligt anförande af samma innehåll, som Samuel Anderssons skriftliga. I.afseende på den at sistnämde ledamot anförde och af Strindlund nu