f häva i uti Postskoiptum af sanmana dags tidning i redovisat. Borgare-Ståndets plenum den 7 Juli: Det Nya Myntsystemet. DPetta plenum upptogs uteslutande af diskussioner och definitiva beslut öfver Banko-Utskottets utlåtande N:o 14, i sanledning af gjorde anmärkmngar vid Utskottets under N:o 7 afgifne betänkande, med förslag till ett nylt myntsystem. . Den af Utskottet antagna princip, att bestämmandet såväl af myntenheten, som af dess fördubblingar och underafdelningar, vore ett lagstiftningsämne, hvaröfver Ständerne ägde, gemensamt med Konungen, besluta, gaf 1 första rummet anledning till diskusstou. Hrer Helleday, Linderholm, Ekerman, Lefiller, Bååth, Holm, Lundin, Cederborg, Santessson och Hemberg voro af annan mening, och ansågo Kouungens rättighet att uteslutande bestämma om myntenneten, vara förvarad uti 79 5 RegForm.; hvarföre stärderne blott önskninesvis ägde att i detta ämne yttra sig. Stadeandet uti nämde gruudlagsparagraf: Konurgens rätt att slå mynt dock oförkränkt, skulle eljest vara ord utan betydelse. Ständernes rättighet vore deremot att bestämma den tillblandning af annan metall (skrat), som skulle göras till finsilfret (korn); och i denna, från Banrko-Utskottet skiljaktiga, mening borde erden skrot och korn förstås. Gruodlagen borde och måste ordagrant tydas. Hr Halling förklarade sig vara i ovisshet om rälta förståndet af grundlagen i detia fall Evligt 72 Y PForm. tycktes Ständernes rättighet att härutinnan besluta, vara otvifvelaktig; jemförde man åter derna med 79 Su, så vore nämde rättighet tvetydig. Talaren trodde doch, att sista momentet uti 79 I bibehållits i vår Regeringsform från äldre tider, och att mcningen dersf kunde vara helt annan, än den som tycktes vara uttryckt. Lika med en annan talare, ville han i lka Grundlagen ordagrak!; men deruti nämnes blott Konungens rätt alt slå mynt. Om, i följd deraf, Konungens åtgärd i detta fall skulle blifva blott den verkställande, så vore sådant Grundlagens, ej Ständernes fel. Talaren förenade sig af dessa skäl uti Utskottets äsigt. Af samma meniug var Hr Hallgren. Hr Helsingius utvecklade skälen för Utsk:s beslut; Talaren förklarade tillika, att det ej vore meningen att Konungen i denna fråga endast ägde vidtaga verkställande åtgärder; Banko-Utskottet hade blott sagt, att Ständerna ägde att deltaga uti beslutet. I fordna tider hade man uppdragit åt Konungen att slå mynt derföre, att, man ansåg denna sak så vigtig, att den evdast kunde andtvardas åt Konungen, till hvilken man hade det största förtroendet. — Hr Meechel hade alltid ansett Reg. Formens 79 I i högsta grad otydlig, och det vore nästan ett konststycke att rätt förstå den. Denna otydlighet och talarens ovilja att göra någon inkräktning på Konvungamaktens grundlagsenliga område, bestämde honom att förra gången, då frågan förevar, förklara det han ej kunde instämma med Utskottets pluralitet. Vid granskning af S., skulle man finna, i rista Momentet, gamla oefterrättliga ord, hvilkas verkliga meving ganska få hittills torde ba förstått, och i andra Momentet, helt vanliga och bekanta ord, men så knappbändigt sammanstiällde, att deras rätta förstånd ej gerna kunde förklaras, åtminstone icke utan i strid med I1:sta Momentet, sedan detsamma numera, genom Utskottets bemödanden, blifvit utredt, och man fått upplyst, att ordet skrot, i dess på detta ställe ägande bemärkelse, härleder sig från forntida ordet skråda eller skroda, och att dermed således mäste förstås myntets storlek eller vigt, samt att ordet korn här betyder finhet eller halt. Häraf ansåg talaren följa, att Konungen icke, utan Ständernas bifall, kunde bestämma myntets storlek eller vigt, och finhet; men att det deremot af hans godtfinnande berodde att verkställa ett, i berörde afseende, af Konung och Ständer gemensamt fattadt beslut. Vid votering förkastades Utskottets åsigt uti denna prin cipfråga, med 13 röster emot 21. s Sedan genom pluralitetens ofvannämde beslut blifvit faststäldt, att Ståndets mening, uti alla de öfriga frågor som detta betänkande omfattar, erdast önskningsvis hos Kongl. Maj:t kunde anmälas, stadgade ståndet för sin del, att myntenheten, enligt Utskottets förslag, skulle bestämmas till en Rdr Riksgäldssedlar, under namn af Rdr kurant, och att denna enhet skulle fördelas på gamla sittet, uti 48 sk., samt hvarje skilling i 12 runstycken. — Utskottets förslag till enhetens indelning i 100 slantar, understöddes af Hrr Rydin, Hessle och Mechel, men förkastades, vid votering, med 31 röster cmot 13. Utskottets förslag angående präglingen af silfvermyntet, antogs med det tillägg, att Ståndet, utom de finslagna myntpjeserna, önskade ett silfvermynt, svarande emot den förra 16 sk. Rgd. — Likaledes gilludes Utskottets förslag, rörande skrot och korn. Deremot beslöts, i afseende på kopparmynts-sorternes utprägling, i olikhet med Utskottets yttrande, men i öfrerenstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition i ämnet, att af 1 Skepp. koppar, viktualie vigt, skulle utmyntas 1-2 och 1-4 sk. till ett värde af soo Rdr, i och 1 1-2 sk. till 250 Rdr, samt 2 och 3 sk: till 300 Rdr. Denna mening, som framställdes och understöddes af Hr Santcsson, segrade vid votering, med 26 röster emot 13. Rörande Dukaterne, bifölls Utskottets förslag till alla delar. . Slutligen .voterades äfven om Utkottets tillstyrkande att Bankens och Riksgäldskontorets räkenskaper från och med år 1835 skulle föras efter den myntenbet och, benämning, som nu komme att bestämmas, och att Ständerne hos Kongl. Maj:t skulle anhålla om utfärdande af en förordning, om att kronan och andre publika verks räkenskaper måtte, så fort ske kunde, komma att föras på samma sätt. Hr Santesson, Hemberg, m. fl. ville för räkenskaperne bibehålla det gamla räknesättet i banko, hvilket deremot bestreds af Brr HeJsincius, Hessle, m, fl. — Utskottets X