ht SRA a -wese Mer wv ff och rätiigheter, ait jemväl tillåta deras barn, hvilk också äro Svenske invånare, att inhämta den undervisniog, som erfordras, för att, såsom sådane, lära känna sme plisgter, och måhända derigenom göra ) sig förtjente af att slutligen blifva Svenske wmedborgare, ett fall, hvaruppå exempel el saknas. Om ett Judebarn, unver en så beskaffad uppfostran, jemväl får sådane begrepp om Kristoa lärans redbara: sanningar, att det vid framskriden ålder, af fri öfvertygelse om denra trosbekännelses företräde, till deusamma ötverear, och denna individ derjemte är en moraliskt god och uvyltig menniska. så bafva både kyrkan och sambäliet derigenom gjort en helsosammare wviost, än om denne tros öfvergång skett såsom tvångsvilkor för någon deremot erhållen vättighket, vare sig hvilken som helst. Om jag, fortfor Friherven. fatiade Hr v. Hartmansdortts mening rät, så är hans bestridande, att Judebarn må tillåtas Inträde i Svenska skoloroe, icke oinskränkt, utan endast med afseende å de förmenta olägenheter, som skulle uppkomma vid de der för refallande :ieligionsöfningarne. I sådant fall skulle ju en modilikation af skolordningen kunna tillväsabringas, hvarigenom nämde barn berättigades att icke deltaga 1 bönestunder och andaktsöfningar, inom skolan, så framt deras föräldrar eller målsmän -sådavt icke sielfve begära. Den fader af Judestammen, hvarom Hr Hartmansdorff talat, som förklar.de, att han icke på förhand ville -b:stämma hvad tro hans son borde antaga, utan Jåta dennes egen öfvertygelse mogna till afgörande i denna sak, anser jag hafva handlat ganska berömvärdt; och jag tror att hvarje sådant steg, ju mera det finnes gruodadt på upplysning och ö!verlaggning, destomera är det af värde och desto större säkerhet lemnar det för ett framgent bestånd. Jas anser således, att, med en sådan modifikation af skolordningen, som den jag omnömt, hvilken, af hvad jag under diskussionen trott mig finna, äfven af Grefve Horn blifvit framställd, Utskottets Betänkande kan, efter dess återkomst; bifallas, utan att hvarken samhällseller samvetsrätt derigenom skall i något hänseende förnärmas. Er Dalman hade med tillfredsställelse af Hr v. Hartmansdorff erfarit, att både Erke-Biskopen och en Högvördig Biskop, jemte Konsistorium, i detta fall äro af olika tanka med Hr Stats-Sekreteraren; och det vill deraf synas, som vore det bättre att en sådan Biskop beklädde föredragningsembetet inom Eklesiastikexpeditionen än en lekman; och synes bevisa tvertemot Hr von Hartmansdorffs eget yttrande för några dagar sedan, då fråga var om Biskoparnes indragning, att en lekman någon gång bättre skulle bevaka Konsistorii presterliga angelägenheter än en prestvigd. Hvad Nord-Amerika angår, så ville Talaren fullkomligt bestrida Hr v. Hartmansdorffs uppgifter derom. Han hade i tillförlitliga skrifier läst, och hade dessutom af personer, som i decennier vistats i delta land, hört, att man ingenstades kan finna en mera sann religiositet och verklig andakt än der. Han tviflade således uppå, att religionsfribeten och det förmenta sektväsendet i en framtid kunna leda till upplösning af unionen emellan de södra och norra ståterna3; orsakerna till splittringen dem emellan äro helt andra. Hr von HartmansdorfJ ville endast förklara, att hav ej gåfve företräde ät läroanstalterna på Barnängen framför våra allmänna skolor. Tvertom ansåg han den allmänna skolan, hvarest barnen i fädernehuset eller i andras hus åtnjuta fösäldravård, och hafva ett hem mellan skolgången, vara bättre inrättad, än de läroanstalter, hvarest skolan tillika är en kasern. i i Grefve Cronhhjelm hänviste till Betänkandet, som visade, att icke någon enda prest reserverat sig deremot, och hvaraf det vill synas, att lekmän kunna drifva de krassaste dogmerna. flan kunde icke hysa samma öfvertygelse, som Hr Hohenhausen, att Judarne icke kunna amalgameras med andra nätioner, men trodde att de icke nu kunna det med OSS, Så länge onaturliga lagar bindra dem derifrån, och önskadeg att dessa mätte upphäfvas. Sedan man tillåtit detta folk att få inträde i vårt land och blifva medlemmar deraf, så bör man äfven medgifva det den frihet öfrige medborgare åtnjuta Hr v. Hartmansdorff har sagt, alt man ej bör öfverlemna åt barnens urskilning, att välja hvilken religion de vilja antaga; emedan han icke tilltrott dem nog skarpsinnighet för ett sådant val. Hr Grefven trodde, att Hr v. Hartmansdorff högligen misstagit sig, om han anser religionskänslåan bero på skarpsinne.