(SYrkOpings-DiaaGet.)
Sedan Hr Frih. C. H. Ankarsvärd i dessa dagar
till Kongl. Kammar-Expedition inlemnat de penti-
oner om representationsförändrivg, ilr Frib. blifvit
anmodad för H. M. Konaungea personligen framläg-
sa men, som bekant ar, fått anvisning att i stallet
aflemna tl berörde expedition, anse vi oss böra
meddela: våra läsare innehållet af dessa petitioner,
och namnen på de medborgare a alla klasser, som
uvdertecknat dem. Enligt hvad vi förnununit, lära
ännu ilere petitiover af samma syftning cirkulera i
landsorterne, och innan kort vara ait hitförvänta.
Frågan öfverträffav i vigt, utan tvifvel, hvikenaan-
van som hbeist med afseeude på våra inre avgelägen-
heters och öfvertvarlsen att för landets bästa och en o-
behindrad utveckling af dess krafter föga är att hop-
pas, så länge representationen fortfar att vara sam-
mansalt och fördelad sådan den nu är, fäster s:g allt
djupare i folkets sinne. Och huru vore det väl möj-
ligt annat, då man betraktar på hvad ståndpunkt
landet befinner sig med afseende på sina vigtigaste
och dyraste intressen, och ser bura litet våra riks-
dagar, med allt deras ofantliga arbete, förmålt mot-
svara nationens önskningar och behof. De dyrba-
raste konstitutionella rättigheter — bortskänkta, den
ministeriella ansvarigheten de facto tillintetgjord, —
stegrade skatter och bördor — se der, bland en
raängd andra, några af de resultater, hvartill
ständsrepresentationen fört oss! Vi skola icke un-
derlåta att sälta våra Läsare i kännedom af deät-
gärder, Styrelsen kommer att vidtaga med de iu-
lemnade petitionerne, hvilka åtgärder naturligtvis
metses med spänd uppmarksamhet. Till en början
lärer Statssekrveteraven för kammarärenderne öfver-
lemzat petitionere till Hofkan-lern, förmodligen
för att genom denne embetsman anmälas hos Ko-
nungen i konseljen. De redan ingifne utgöra ett
antal af 33, hvaraf 31, med mindre väsentliga af-
vikelser, äro af samma lydelse, som nedanstående:
Stormiiktigste Allernådigste Konung!
Ur förflutna tiders samfundsförhållanden ut-
gingo de ståndsförfattningar, som i nästan hvarje
Europeiskt land , der någon del i lagstiftande
makten varit folket medgilven, utgjort grundva-
len för dess representation.
Dessa förhållanden bafva upphört. — Korpora-
tionerna hafva måst vika för staterna. Menniskan
bar uppvuxit till medborgare i de sednare, 1 stär-
let för att vara blott ståndsbroder i de. förra.
Ända intill rvärvarande stund har man dock fle-
restädes äflats att upprätthålla ständsförfattningar-
na, icke ihågkommande, att när det samhällsskick
ej mera finnes, hvarifrån de ledt sitt ursprung och
hvarmed de stått i samband, och rär följaktligen
det rotfäste saknas, som de tillförene ägt i folkets
seder, tänkesätt och öfrige lefnadsomständigheter,
de endast qvarstå såsom toma och tryckande öfver-
lefvor af en redan förbigången bildningsgrad.
Såsom sådan har ock ståndsrepresentationen låtit
känna sig för Svenska folket. Ej sällan hafva kor-
porationernas intressen gjort sig gällande framför
nationens. Näringstvånget, som hämmar förkofrin-
garna, myntoredorna, som skaka äganderätten, olik-
heterna i allmänna bördor, som utarma den skatt-
dragande menigheten: allt vittnar, att det helas
väl fått stå tillbaka för ensidiga inflytanden. Der-
hän hafva sakerna kommit, att förkunnandet af
Riksståndens sammanträden väcker, i landsorterna,
mera fårhågor än förhoppningar, erinrar snarare
om kostnaderna än om gagneligheten.
Länge har Svenska folket misstagit sig om upp-
bofvet tili sina lidanden. 1 stället för att omskapa
grundformen för dess egen verksamhet i lagstift-
ningen, har det, stundom med mer, stundom med
mindre brytningar, gång efter annan, ombytt re-
geringar och regeringssätt. Nu ändtligen har den
öfvertygelse hunnit allmänt stadga sig, att någon
säker och kraftfull framgång på förbättringarnes
väg ej kan väntas, så länge folket fortfar att stånds-
vis utöfva sin delaktighet i lagstiftande makten. as