materiella intressen, uttryckta gesom de 4 Stånden,
äro för Bonde-Ståndet det mivdre jordbruket, för
Borgare-Ståndet manufakturerna och handelo, för
Preste-Ståndet kyrkan, för Adeln wöjligheten
af en represenlanmt-rättighet utan val, grundad på
vissa attributioner.
,
Det är således icke så alldeles afgjordt, att Stånds-
fördelningen är en ofullkomlighet i Svenska kon-
stitutionen, och att den bör utan en närmare un-
dersökrving bortkastas. Men jag antager icke der-
före, att dessa Siånd äro i alto beg:ansade och kon-
stituerede som de böra vara det, eller at deras
öfverläggningssätt på 4 särskilta rum är för alla
fall det riktiga, eller ens atl de icke kunna vara
flera än de 4. som hitills blifvit i vår författning
upptagne. Alla dessa frågor lemnar jag tills vidare
oafejorda. Den egentliga frågan synes mig vara
den, om det endast äro personerne, som skola vara
representerade, eller de för staten vigtiga intressena,
som skola vid riksdagarna hafva en röst. Mig vill det
synas, att om man lägger pesson!igheten till grund
för represertationen, så gilver man egoismen en för
stor Ötvervigt; då deremot, om man antager alt de
intressen, bvilka äro nara förbundne med lädernes-
landets eget, blifva representerade, aflägsnar man
det personliga intressets inflytande, och gifver der-
emot en. större vigt åt elementerue af faderneslar-
det sjelf.
Den andra frågan om dessa Stånds öfverläggnings-
sätt på ett eller flera :um, synes mig vara ganskia
urderordnvad. Dock är det icke sagdt, att friheten
är så väl bevarad genom omröstving ut: en eller två
kamrar, som genom omröstning ståndsvis. I fall af
en kammare beror utslaget belt och hållet af anta-
let af de personer, som vid frågan hafva något at
vinna och förlora; och det torde icie alltid vara
rådligt, att öfverlemna ät det mertaliga intresset
rättigheten att öfverrösta det mera fåtaliga. Sker
åter omröstningen uti två kamrar, ett öfverbus och
ett underhus, så är det klart att ölverhuset har li-
ka röst med hela unde:huset, den privilegierade
klassen med hela den oprivliegivrade, då deremot
den i vår närvarande representation ej har mer än
3 röst. .
Men till alla dessa frågor återkomma vi under
de följande öfverläggningarce,
Jan Bengtsson: Alltsedan jag blifvit Riksdagsman,
har jag försport klagomål öfver bristerna i var re-
resentation, utan att dock kunna bedöma hva:ken
orsaken till dessa klagomål eiler buruvida de varit
ruvdade eller icke. Det torde böra öfvervägas,
om de verkligen äro ett uttryck af folkets tänke-
sätt, eller endast förskrifva sig från tidningarna. Jag
1
tror dem så mycket mera sakna grund, som jag
icke vet någon samhällsklass orepresenterad. Men
om Utskortet i denna fråga vill uppgöra något för-
slag, så hemställer jag, huruvida ieke Utskottet bor-
de dessförinnan inhämta Ständernas tankar i saken.
Anrars befarar jag att Utskottet kunde komma att
arbeta förgäfves.
Bskop af Vingård: Såsom yngre man tänkte
jag år 1809 mycket på en representationsförän-
dripg. — En stor reform är möjlig endast när sta-
ten är skakad i sina grundvalar och nära sin upp-
lösning. Så var förhållandet år 1809; men när till-
fället icke då 1o0gs i akt, misströstar jag om att re-
formen nu är verkställbar. Jag hyser visserligen
aktning för den historiska kontinuiteten, men tviflar
dock att i verldens nuvarande skick en stat kan bi-
behålla sina former oförändrade, när andra länder
arbeta, på att förändra sina. Py en anda af gemen-
samhet uppenbarar sig öfver allt i verlden ; iutet folk
kan stå isoleradt från de öfriga. Derföre kan icke
heller, efter hvad jag tror, Sverce 1 längden bibe-
hålla sitt skick så skildt från andra staters,
allraminst nu efter föreningen med Norge, med
dess helt olika, cburu ännu opröfvade författning.
En förändring bör derföre söka åvägabrinvgas till
mer eller mindie likformighet. Mev man må icke
derföre brådstörta med ett så vigtigt verk; allt bör
få tid att mogna, och ingen förärdring utföras förr-
än efter den allvarligaste pröfoin3. England be-
höfde en mansålder för sin reform. och denna var
dock af vida mindre betydenhet äv en förändrad
national-: epresentation i vårt Jard. Öaktadtjag så-
ledes tror, att i tidernas längd den ifrågavarande
förändringen hos oss blir af nöden, önskar jag dock
att saken må noga öfverläggas och diskuteras, samt
idterna lemnas tid till friktion mot hvarandra, in-