materiella intressen, uttryckta gesom de 4 Stånden, äro för Bonde-Ståndet det mivdre jordbruket, för Borgare-Ståndet manufakturerna och handelo, för Preste-Ståndet kyrkan, för Adeln wöjligheten af en represenlanmt-rättighet utan val, grundad på vissa attributioner. , Det är således icke så alldeles afgjordt, att Ståndsfördelningen är en ofullkomlighet i Svenska konstitutionen, och att den bör utan en närmare undersökrving bortkastas. Men jag antager icke derföre, att dessa Siånd äro i alto beg:ansade och konstituerede som de böra vara det, eller at deras öfverläggningssätt på 4 särskilta rum är för alla fall det riktiga, eller ens atl de icke kunna vara flera än de 4. som hitills blifvit i vår författning upptagne. Alla dessa frågor lemnar jag tills vidare oafejorda. Den egentliga frågan synes mig vara den, om det endast äro personerne, som skola vara representerade, eller de för staten vigtiga intressena, som skola vid riksdagarna hafva en röst. Mig vill det synas, att om man lägger pesson!igheten till grund för represertationen, så gilver man egoismen en för stor Ötvervigt; då deremot, om man antager alt de intressen, bvilka äro nara förbundne med läderneslandets eget, blifva representerade, aflägsnar man det personliga intressets inflytande, och gifver deremot en. större vigt åt elementerue af faderneslardet sjelf. Den andra frågan om dessa Stånds öfverläggningssätt på ett eller flera :um, synes mig vara ganskia urderordnvad. Dock är det icke sagdt, att friheten är så väl bevarad genom omröstving ut: en eller två kamrar, som genom omröstning ståndsvis. I fall af en kammare beror utslaget belt och hållet af antalet af de personer, som vid frågan hafva något at vinna och förlora; och det torde icie alltid vara rådligt, att öfverlemna ät det mertaliga intresset rättigheten att öfverrösta det mera fåtaliga. Sker åter omröstningen uti två kamrar, ett öfverbus och ett underhus, så är det klart att ölverhuset har lika röst med hela unde:huset, den privilegierade klassen med hela den oprivliegivrade, då deremot den i vår närvarande representation ej har mer än 3 röst. . Men till alla dessa frågor återkomma vi under de följande öfverläggningarce, Jan Bengtsson: Alltsedan jag blifvit Riksdagsman, har jag försport klagomål öfver bristerna i var reresentation, utan att dock kunna bedöma hva:ken orsaken till dessa klagomål eiler buruvida de varit ruvdade eller icke. Det torde böra öfvervägas, om de verkligen äro ett uttryck af folkets tänkesätt, eller endast förskrifva sig från tidningarna. Jag 1 tror dem så mycket mera sakna grund, som jag icke vet någon samhällsklass orepresenterad. Men om Utskortet i denna fråga vill uppgöra något förslag, så hemställer jag, huruvida ieke Utskottet borde dessförinnan inhämta Ständernas tankar i saken. Anrars befarar jag att Utskottet kunde komma att arbeta förgäfves. Bskop af Vingård: Såsom yngre man tänkte jag år 1809 mycket på en representationsförändripg. — En stor reform är möjlig endast när staten är skakad i sina grundvalar och nära sin upplösning. Så var förhållandet år 1809; men när tillfället icke då 1o0gs i akt, misströstar jag om att reformen nu är verkställbar. Jag hyser visserligen aktning för den historiska kontinuiteten, men tviflar dock att i verldens nuvarande skick en stat kan bibehålla sina former oförändrade, när andra länder arbeta, på att förändra sina. Py en anda af gemensamhet uppenbarar sig öfver allt i verlden ; iutet folk kan stå isoleradt från de öfriga. Derföre kan icke heller, efter hvad jag tror, Sverce 1 längden bibehålla sitt skick så skildt från andra staters, allraminst nu efter föreningen med Norge, med dess helt olika, cburu ännu opröfvade författning. En förändring bör derföre söka åvägabrinvgas till mer eller mindie likformighet. Mev man må icke derföre brådstörta med ett så vigtigt verk; allt bör få tid att mogna, och ingen förärdring utföras förrän efter den allvarligaste pröfoin3. England behöfde en mansålder för sin reform. och denna var dock af vida mindre betydenhet äv en förändrad national-: epresentation i vårt Jard. Öaktadtjag således tror, att i tidernas längd den ifrågavarande förändringen hos oss blir af nöden, önskar jag dock att saken må noga öfverläggas och diskuteras, samt idterna lemnas tid till friktion mot hvarandra, in