deles oduglig, inlemnades till Konungens Befallningshafvan-
de en-af åtskilliga Hemmanwsägare i orten undertecknad skrift,
hvaruti framställdes angelägenheten, att Bränvins-brännings-
rättigheten; åtminstone för några månader, blefye jordbru-
skarcn upplåten — och att underdånig anhållan derom hos
Kongl. Maj:t måtte göras, till beredande af möjlighet för
honom, att på det fördelaktigaste sätt kunna använda så
beskaffad säd. Uti en af deputerade från särskilta orter i
länet sammansatt komitt, som borde meddela sitt yttran-
de öfver årsväxten samt behofvet af nnodsättnings-anstalter
m. m., förevar äfven frågan om bränvins-brännings-förbu-
det, hvars upphäfvande, åtminstone för någon kortare tid,
yrkades af alla de öfrige, med undantag blott af depute-
raden från Bergs socken, som lärer varit af en motsatt
mening. — Det var säledes icke på eget föranledande, utan
i följ d af en till Konungens befallningshafvande formeligt
ingifven, af allmänna tänkesättet understödd ansökning,
som Herr - Landshöfdingen — Adlersparre hos Kongl.
Majestät gjorde en underdånig framställning 1 ämnet,
hvilken hade den påföljd att bränningsförbudet för
trenne månader inställdes. — Så mycket sagdt — för att
ådagalägga, att ofvanbemälde Riksdagsfullmäktige saknat
anledning att, inför allmänhetens domstol, söka hvälfva
den moraliska ansvarigheten på Hr Landshöfdingen för en
åtgärd, som blifvil påkallad af Provinsens Iunevånare sjelf-
ve. —
I afseende åter på sjelfva frågan, harman svårt att tro,
det Landet förlorat något genom tillåtelsen ellery vunnit
något genom förbudet att bränna. Då rättigheten att
tillverka bränvin icke innefattar ett tvång dertill, synes
ett förbud i rämde afscende icke behöfligt för någon annan
än den, som icke kan vara sin egen förmyudare, och till en
sådan tingens ordning måtte väl åtminstone våra Represen-
tanter icke vilja föra oss? — För alla andra medför Brän-
vins-Brännings-förbudet en stor olägenhet, så länge sjelf-
va varan cj kan undvaras och dess införsel från andra or-
ter är tillåten, dels emedan den stora mängden af Lan-
dets befolkning fördenskull beskattas af någre få Speku-
Janter, som draga den egentliga vinsten af förbudet, oeh
dels emedan jordbrukaren derigenom är hindrad, att kun-
na förädla — och såmedelst till ett icke alltför stort un
derpris alfsätta — sin frost- skadade spanmäl, hvartill vi
dare kommer den visserligen icke minsta oligenheten, att
han för Ladugården måste sakna de af Bränvins-Brän-
ningen härflytande fördelar. — Här är ej afsigten, att
inläta sig i någon strid om nyttan eller skadau af brän-
vinsbränningen, hvilken, både i anfall och försvar, är ett
ämne för en skickligare penna än Insändarens, utan man
har endast i få drag velat göra redo för en opinion, som 1
allmänhet gjort sg gällande inom denna landsort, och hvil-
ken det icke lyckats upphotsmännen till förut åberopade
artikel att rätt uppfatta; och är det derföre med tillfreds-
ställelse man erfarit, att, Riksdagsfullwäktigen för Norra
delen af Jemtland icke deltagit i sagde artikel.
Till slut bör man bifoga den påminnelse, att den i
Sundswall för Jemtlands räkning upplagde spannmål, såsom
producerad i de södra orterne, icke varit andvändbar till
utsäde för denna provins, och att priset derå var högre,
än hvartill matkorn 1 enskill väg khunde uppköpas både
inom och utom landet, 1 grund hvaraf densamma på goda
skäl kunnat anses såsom umbärlig för Vinet; — Och
churea förlidet års skörd visserligen utföll ganska svag, bar
dock spannmål varit alt tillgå för ett drägligt pris, jem-
föreisevis med föregående missväxtår, såsom 1812, 1821 och
19831. Numera är såuings-tiden förbi, och jorden, sasom
vanligt, besådd, utan att någon förlägenhet om frö-korn
blifvit förspord; och då matkorn för närvarande säljes af
Handlande i Sundsvall till 8 1-2 å g9 Rdr rgs tunnan, vi-
sar sig ingen anledning, alt befara någon brist eller ovan-
lig dyrhet på säd wHwnder sommarmånaderne. Flvsäindaren,
som hyser den öfvertygelse, att någon lycksalighet icke lig-
ger i skapade ultvägar tili skuldsättning, der nöden ick e gör
en sådan alldeles oundviklig, kant således ej inse, alt Hr
Banmishöfd ngen Adlersparre gjort sig saker till det emot
Lonom äfven 1 detta alsvende framställde klander.
Östersund den söte Maj 18 34