er. Till och med det sista året förvarar ett märkligt exempel härpå. ; -— Sammanfattningen af Hushålls-sällskapet, sådant det var ämnadt att blifva, med en fastare grundval för pröfningskomiteer och markegångs-komitten, och med alla de särskilta nu mellanåt förekommande länskomitterna, samt möjligtvis framdeles med de af Indelningsverket beroende, till en enda korps, hvilken just derigenom, och genom sitt tillika ägande nära sammanhang med sjelfva National-lagstiftningen, kunde blifva dugligt sammansatt: — detta är det vigtigaste syftemålet med det förslag till landskapsting, jag här nedan går att framställa. Jag har härvid sökt andvika, för det nya landskapstinset, såväl den lagstiftningsåtgärd, hvarigenom våra landskapslagar fordom blefvo sins emellan olika, som äfven den administrativa, hvilken sedermera misskrediterade sjelfva landskapsprincipen hos regeringen. Detta förslag är således på intet vis det af municipal-styrelse. Utom de spridda och bristfälliga inrättningar i afseende på sedlighet, fattigvård och mera dylikt, som Sverge redan äger, har man vid Riksdagar och i tryckte skrifter föreslagit organiserandet af nästan alla styrelsens lägre instairser municipalt, så väl i de större som mindre kommunerna. Afven författaren till ofvannämde, Utsk. meddelade, afhandliug upptager denna inrättning i sin vidtomfattande plan. Och det tyckes på fenomerna iandra Europeiska stater, som om tide-hvarfvet vore på vägem att föredraga en sådan ändrad form framför det ecmbetsmannavälde, hvartill man fordom med framgång sträfvade. I sig sjelf kostar kanske municipalstyrelsen mindre, men om den verkligen blir ändamåälsenligare, derpå kan man åtminstone änna tvifla. Aldraminst torde den vara passande för nuvarande Sverge, der man dagligen ser, huru knappt någon vill ålaga sig, utan särskilt arfvode, den minsta allmänna befattniug. Till så stor öfvergång, som hvarje ändring af styrelseforim, måste stater långsamt uppfostras. Det är alldeles intet påräkneligt, att hvar och en af kommunerna inom sig besitter ämnen till municipalråd. Och ingen styrelseform kan vara sämre, än den municipala, då personalen är oduglig cHer tvungen. — Det är af dessa orsaker, och just för att förebygga Landskapstingets framtida öfvergång till en administrativ myndighet, bredvid den enligt Reg. Formens Y. 46 från Konungamakten åtgående, som jag har sökt göra provinsföreningarne så stora, som det med lokalens fordringar har varit förenligt; de! innefatta alltid minst ett utaf de närvarande länen, eeh ibland tvenne, der folkets sysselsättning, äfvensom landets egenheter, hafva synts mig någorlunda gemensamma, och der afståndet till samlingsorten icke har behöft blifva för storts — — — ———— I allmänhet bör ett förslag till en representations-förändring rubba så litet som möjligt, och helst icke det minsta, utaf förhållandet emellan verkställande makten och folket. En stor del af de vid sednare årens Riksdagar ingifne förslager — och, ibland de i detta KonstitutionsUtskott bordlagde, särdeles det ofta ofvan omtalta Lignellska — synas mig grundade på en alldeles motsatt princip, och Trepresentationsändringen sjelf der vara minsta delen utaf en plan till vida större rubbningar i nuvarande förhållanden. Samma ändring är troligen ensam nog stor, för att i decennier blifva en from ööskan; frågan, om 1809 års styrelseformer böra gifva vika för det utländska begreppet om Ministerer; är till sin npatur en hel annan, högst vigtig, fråga; just derföre bör den ock särskilt väckas af dem, som för den nitälska. Blifrer representationsformen den som först ändras, och sker detta ändamålsenligt, så hoppas jag inom mig, att 1809 års öfriga inrättningar skola praktiskt vederlägga inför en nöjd nation en stor del utaf de tadlande omdömen, man nu någongång hört fällas öfver dem, RiksdagsOrdningen är således egentligen den af våra grundlagar, i hybken jag går att föreslå större ändringar. Skulle förslaget godkännas, så bör visserligen äfven Regeringsformen öfverses; — jag smickrar mig med det hopp, att knappt någon enda väsendtlig ändring deruti behöfver göras. — Redan vid 18og ärs Riksdag, när RiksdagsOrdningen först debatterades, anmärkte i Borgareständet en ledamot, hvars namn undfallit mig, att denna grundlag innefattade tre hopblandade delar, en konstitutionell, som bestod i ganska öfverflödiga afskrifningar af regeringsformsparagrafer; en annan, som borde höra till den då särskilt af Konstitutions-Utskottet äskade representationsstadgan; ech slutligen en tredje, som han kallade ceremoniell. De paragrafer, som höra till sistnämda del, har jag ansett mig kunna nästan alldeles förbigå. Formerna för debatten, propositionen, voteringen, protskollet, m. m. kunna upptagas oförändrade i en ny RiksdagsOrdning. Endast uti förhällandet emellan Utskotten och Plena blifver en ändring, genom Riksdagens cuklare erganisation, på en gång möjlig och nödvändig. Utdrag af bref från norra orterne af riket med sista posen: Luleå den 5 Juni. Häv bafva vi rysligt kallt och intet korn är uppe.