att denna berättelse syntes nog osannolik, vidgick Norström, att:hah tagit sykorgen från flickan, duck utan att nyttja våld, och icke heller i afsigt att behålla densamnia.. Då flickan sprang bort, hade Norström derefter ropat åt henne att vänta, då hon skulle återfå sin korg, men, när hon ej gifvit akt derpå, beslutat sig att stadna qvar på stället, för att afbidå, om ej någon skulle infinna sig för att efterfråga sykorgen. Orsaken, hvarföre Norström i hörjan förnekat, att han hade den i sina händer, kunde han deremot ej annorlunda förklara, än att han, uppskrämd genom flere personers eftevfrågningar, ej vetat hvad han i siv förvirring skulle säga. Aktor, som tillkalkats under loppet af ransakningen, yrkade, att Norström måtte, såsom förvunnen att hafva begått rån, dömas att mista lifvet; men Kämnersrätten förklarade i sitt utslag: att som Norström iecse vore emot sitt nekande öfverbevist, att hafva med våld åtkommit den ifrågavarande sykorgen, och bhka litet kunde sägas hafva densamma svikligen tagit, så vore hans förbrytebe ej alt anse svårare än snvalleri. — Norström kan således sägas ha fått korgen för godt köp. ——