I
Ibland de ämnen, som nu svart förekomma hos
Ständerna, är frågan om reforma i lagen om bysätt-
ning ntan tvifvel en af de vistigaste..
Logarne måste i hvarje land småningom utbildas
och föradlås, i den mån upplysningen visat sitt in-
flytande på seder och tänkesätt. Erfarenbeten vi-
sar, alt detta äfven hos oss agt rum I några af vå-
ra strafflagar, som, i stället för cen anda, af hat
och hämd, som så litt leder till öfverdrift och hård-
het, antagit karakteren af en varnande mildhet.
Uti lagen om bysatiniog finnes likväl snnu qgvar
ett minne a? forntidens såbet och inskränkta be-
grepp om menniskovärde, värdigt lagstiftarens upp-
märksamhet och bemäödande för en ändring 1 en-
lighet med nu varande förhållanden.
Den verkliga grymhet, som utmerker detta straff,
står ej någon jemvigt hvarkes med felet, eller
med besämda följder af andra brott, och bar
säkert haft sin erund i den tidens insktänk-
i!
ta penpningeförhålilanden, hvilka icke megdför-
de samma anledning till skuldsättning, som nu för-
anledes af en mera utvecklad industri, och den stör-
re spekulation, hvarigenora närivsslifvet utgått från
sin vagga, och till större verksamhet.
Det är visserligen alltid et fel, att göra skuld,
hvilken ej kan godtgöras; det händer ofta, att det-
ta fel blifver genom uppsåtet ett brott, förtjent af
bestraffningen; men frågan är att bestämma detta
straff, motsvarande brottet, alt sätta orsak ech fö!jd
i jemnvigt, och iakttaga den för all lagstiftning nöd-
vändiga billighet att straffet ej skall blifva svårare
än förbrytelsen, och det förnuft, att ej behandla
grofva brott mindre strängt än ullfälliga förse-
elser. i
Om man än vill förbise den omständigheten, att
genom rättigheten att beröfva gäldenären sin per-
sonliga frihet, utan åfseende på dess tillgångar, än-
damålet oftast icke allenast förfelas, utan rent af.
motverkas, i det gäldenären sättes ur tillfälle att
med klokhet kunna använda sina tillgångar, och besörja
en förmåvlig realisation deraf, samt alt denna fruk-
tan är hufvudstödet för det allmänt öfverklagade
procenteriet, som är en förtärande kräfta för nä-
ringarne, välståndet, och all förmåga att verka nyt-
tigt, om man blott fäster sig vid det värde. person-
liga friheten äger i vår lag, och att den icke kan
förloras, utan genom sådana brott som utmärka
tänkesättets förnedring, och djupt ingripa i sam-
hällets sikerhet, att brott af den mest grof-
va och vådliga beskaffenhet kunna försovas med 1
2 års fängelse, och att högsta kroppsstraftet, hvar-
1ill dödsstreffet ofta förvandlas, är 28 dagars fän-
gelse vid vatten och biäd, så måtte man klart fin-
na. att det föga öfverensstämmer med denna lag-
fordringsigare, utan: afse-
och huruvida skulden till-
äkningar el-
stiftninrgs anda, att er
s ,
ecde på summans
kormsmit ocnom i
ler ett ytterligt Db ighet att för-
vandla strafiet til med ett så otill-
räckligt underhåll är stort bättre
än vailen och bröd, beröfva honom allt tillfälle till
vidare arbet förtjenst ce såunda betega borom
just den enda utvägen att någonsin betala sin
skuld.
Om detta är i och för sig sjelf en lemning af en
barbarisk tid, som emoistådt inflytandet af upplys-
ning och mera menskliga känslor, så verkar det äf-
ven ofördelaktigt på hela samhället, till hvars be-
—L ——OEEAEEREA