Brendler. Hans musik äger ej muskeistyrka, om vi
få nyttja detta yttryck, såsom en Händels eller Bee-
thovens, utan de behagliga, rundadv formerne, det
oskuldsfulla väsendet och det rena sinnet framstäl-
ja den under bilden af en skön och ädel qvinna, Hr
B. har på flera ställen i BRyrco visat orig
men sin individualitet har hav bäst uttryckt i E-
durskören i första akten, som också synesg
oss vara den mest lyckade och Il af de
numror han skrifvit. I sjelfva verket är väl en sann
orisinalitet ett uttryck af personlicheten, men ofta
är det svårt att skilja mellan den sauna och falska
originaliteten, ty mänga komponister nas, som 2
en dunkel känsla af armodet I deras sei!
då de ej vilja låna af andra, droga polichivelitläd-
seln på, och göra några ovanliga mus:kalis
språng, för att simedelst freppera med ex
Stundom kan till och mcd en stump vare
vet till en originell 126. Så art. ex. fallet
melodien till den karakteristiska Zieuenerkören. Hr
B, brakade neml. stundom vistas på Löf
ställe som under några semvar behoddes af äåtskil-
liga musikaliska personer. En Dalknlla, som: plö-
gade ro derersellan och staden, brukade, då hon
gaf signal till afresan, i ett horn blåsa de 5 toner
(H. E. D. H. Hj, som sedan blefvo använde så-
som grundmelodi i den omnämde kören. In sär-
deles väl bållen och effektfull nummer är Tri-
on emellan Arnold, Byreo och Agnes. Folkvi-
san i första akien intressant, om ock-
så densamma något ; evinrar om en dy-
lik ur Kuhblans Elverhöj. Att genomgå salia de
numror som förtjena uppmärksamhet, vore atl opp-
räkva dem alla. Om dem, som äro af Brendler,
torde gälla det ailmärra omdöme, att de ej öga det
friska vårlif som väcker lefoadslust och fröjd, utan
lida af ett slags tränsjuka, som sprider ett mildt
behag öfver dem, och dunkelt erisra derom, att
komponistens afton var kommen. De äro alla skö-
na blommor, växla invid hans graf, ech bönen,
den skönaste af alls, erinrar Hilligt om den aflid-
nes fromma sinne och okonsilade själ.
För att fuliända ett musikverk, påbörjadt af en
annan, är det nödvändigt att riktigt uppfatta arten
af dennes smile. Den höge kompositören, som för-
fattat det öfiiga af masiktn, har vinniagt sg här-
om, men utan att dock dervid förneka sin indivi-
dualitet. Också märker man lätt den olika karak-
teren af båda Författarnes styckeb. Brendlers har
någonting som intazer genom sjelfva det melanko-
liska uttrycket deri; det ör den Nordiska Sångmön,
i folkvisan, men här klädd i sin högtidsdrägt. Mu-
sikälskarens deremot har, så att säga, en mera
ridderlig — hållning. Färgspelet är rikare hos
Brendler; musikäiskarens stycken äga måhända me-
ra stil och dramatisk hållning.
pinaiutlet,
Aa
Dansen,
Med särdeles tillfredsställelse har man på en tid
märkt, hurusom baletten, bland de otaliga steg den
gör, synnerligen utmärkt sig genom framsteg. Or-
saken dertill år tvifvelsutan ingen annan än den, att
de nuvarande styresmännen för elevskolar och ba-
letten äga utmärkt skicklighet i deras befattningar
— med ett ord, den lyckliga förändring från för-
fall till förkofran, som med baletten : föregått, da-
terar sig egenteligen från den dag, då Hr Wall-
qvist af direktionen förordnades att vara förestån-
dare för elevskolan och Hr Selinder Balettmästare.
Det vore orättvist att ej hålla Hr Wallqvist räkning
för det utmärkta nit hvarmed han utöfrvar sitt kall,
och lyckliga resultater af hans bemödanden ha re-
dan visat sig i flere baletter, bland hvil-
ka företrädesvis må nämnas den uti Tankred.
Ar Selinder åter, på det sätt han ordnat balletten
i Ryno, har visat sig äga verkligt snille i inventio-
nen af turer och ensembleröre!ser, och i de solos,
som förekomma, tröttas ej åskådaren oupphörligt
genom ett tanklöst bensprattel. I Rynos baletter
är mening ech af nationaliteten är nog bibehållet,
för att man skall igenkänna karakteren, och nog
tillagdt, för att konstsinnet ej skall stötas af disgra-
ciösa rörelser. Den vackra musiken af Du Puy är
lyckligt vald, och skulle vi tillåta oss någon an-
märkning emot dansen, så vore det endast, att det
är något för mycket deraf.
Dekorationerne och kostymerne äro praktfulla och
vackra, och intet torde vara att emot de senare erin-
ra, sedan, blaud andra förändringar, äfven den skett,
att Arnold och Ryro ej vidare, då de sjunga, bä-
ra de för sången högst hinderlige hjemarnel.
Det skall bli oss en fägnad att i höst, då Ope-
- m hr