BIBLE
TEATERN.
RYNO ELLER DEN VANDRANDE RIDDAREN.
Trenne recensioner öfver Ryno ha vi skrifvit och
sönderrifvit. Anledningen lämna vi åt lisaren att
gissa. Häraf det långa dröjsmålet med redogö-
relsen för ett stycke, som under 8 representatio-
ner ännu ej kunnat tillfredsställa publikens ryfi-
kenhet.
Redan förliden höst troddes, att den så otåligt
väntade operan vore färdig till spelning. Den van-
drande Riddaren har emellertid ej hunnit fram förr
än på våren. Denna är, som man vet, den oför-
delaktigaste årstid för spektaklerna, och det fordras
en pjes med så intressanta egenskaper som Ryno,
för att man ej skall anse det som en uppoffring att
utbyta det berrliga skådespelet i naturen emot det
som föregår inom spektakelhusets murar. Man hör
kellre fåglarnes jubelouverture och ser ?ehangemen-
tet mellan vinter- och sommardekorationen, än man
spärrar sig in i teatersalongen; och man kan gerna
taga för afgiord!, att en pjes, som denna årstid
förmår att ge 5 a 6 fulla hus, skulle på en annan
ge minst dubbelt så många.
Att en Svensk Opera ges på Svenska scenen är
en så mycket märkligare tilldragelse, som det re-
dan är något ovanligt, att Svenska pjeser, som till-
höra lägre ordningar, uppföras. Man har velat
tillvita teaterstyrelsen en prevention mot Svenska
originaler ; och teaterstyrelsen åter säger, att af de
få som inlemnas, ännu färre förtjena att komma på
scenen. Kan denna brist på produkter för teatern
härleda sig från brist på snillen? Sannolikt icke.
Sverge är säkert i detta afseende ej mer vanlot-
tadt än andra länder. Snillen finvas visst, men fe-
let är, att de ej sättas i verksamhet — med ett
ord, uppmuntran saknas. Der all befordran grun-
dar sig på lycksökeri, kommer blott den halfva för-
tjensten fram. För att hinna till den Svenska Pin-
den är nödvändigt att krypa eller armbåga sig dit
fram genom vår vördnadsvärda, men podagersjuka
Svenska akademi. Patrix muse måste alltså äga en
riktig kamelnatur, för att så långa mellantider und-
vara den föda, som af Gustaf III blef dem så run-
deligen lofvad, och Ryno kom väl till pass för att
de ej skulle ljuta hertigarne Magni och Eriks
jemmerliga död.
Men vi öfvergå till sjelfva pjesen, och vilja först
yttra några ord om :
cåÅ Libretten.
Hr von Beskow bar kallat pjesen skådespel med
sång cec. — Att sluta af denna titel skulle man
tro, att talet vore hufvudsak, och musiken bisak.
Detta kan dock icke vara meningen, ty författaren
till Erik XIV bade säkerligen cj tillåtit sig att
skrifva en sådan pjes som Ryro, om icke för att
gå komponistens örskan till mötes, och om texten
äger svagheter, så torde dessa tillkommit för att
ge relief åt musiken. Den är synbarligen ett hast-
verk, och ma: måsie i sanning äga Hr v. Beskows
stadgade förf ttare-anseende, för uttej genom den-
samma riskera en piftig kritik, och bans kända fri-
bet frin all färga, för att resignera från anspråk
på bifall — ett anspråk, hvilket han afsagt sig i
och med detsamma han författade pjesen. Hade
blott titeln oprett i stället för skådespel gifvits åt
stycket, så skulle man ej upptäckt någon abnermi-
tet hos författarens sångmö, och i detta aggregat af
scener, hämtade från Kotzebues m. fl. teaterförfat-
tares arsenaler, bade man ej funnit annat än de van-
liga kryddorne som fordras för tillredelsen af en