ÖfverStåthållareEmbetets kansli har nemligen
deruti varit så nådigt och upphäft seqvestern; men
för att till någon del slingra sig ifrån det olagliga
i den förra åtgärden, icke dragit i betänkande att
antaga såsom ett faktum, att manuskriptet blifvit från
Kapten Lindeberg utpraktiseradt ur fängelset, hvil-
ket, enligt det förra protokollets eget innehåll, icke
allenast icke var på uågot sätt bevist, utan ej en
gång af någon person angifvet, enär bevaknin-
gen blott hade så förmodat, utan att äga nå-
gon närmare kunskap härom, och denna förmo-
dan var enda anledningen till seqvestern. Orsaken
till dennes uppbäfvande är å er, att Öfs.Ståth.Em-
betets kansli, som efter qvarstadsåtgärden kommit
att taga närmare kännedom af skriftens innehåll,
funnit detta vara af sådan beskaffenhet, att, i hän-
delse Kaptenen i vederbörlig ordning begärt att
få skriften utlemna (!) sådant icke bort honom
förvägras.
Den sista villan är således nöstan värre än den för
sta! Sedan ÖfverStåthållareEmbetets kansli först gjort
en olaglig seqvester, ingår samma auktoritet jemväl
i en pröfning af skriftens innehåll. Det är a!ldeles
obegripligt att detta embetsverk, ärnu efter så lång
betänketid, icke finner, att det ena lika litet som
det andra argår detsamma. Om det anseit vården
om Kapten Lindebergs person fordra, att taga känne-
dom af allt hvad som kommuniceras emellan honom
och: andra, så hade det på sin höjd, när boktryc-
karegossen kom till fängelset med upplagan, och be-
gärde ait få lemra den, kunnat återskicka den till
boktryckaren, med förbud emot dess inlemnande
till Kaptenen. Allt hvad derutöfver skett innefat-
tar, såsom vi redan bevisat, påtagligen egermäktiga
åtgärder genom hvilka Embetet ganska illa kom-
prometteiat sig.