ÖfverStåthållareEmbetets kansli har nemligen deruti varit så nådigt och upphäft seqvestern; men för att till någon del slingra sig ifrån det olagliga i den förra åtgärden, icke dragit i betänkande att antaga såsom ett faktum, att manuskriptet blifvit från Kapten Lindeberg utpraktiseradt ur fängelset, hvilket, enligt det förra protokollets eget innehåll, icke allenast icke var på uågot sätt bevist, utan ej en gång af någon person angifvet, enär bevakningen blott hade så förmodat, utan att äga någon närmare kunskap härom, och denna förmodan var enda anledningen till seqvestern. Orsaken till dennes uppbäfvande är å er, att Öfs.Ståth.Embetets kansli, som efter qvarstadsåtgärden kommit att taga närmare kännedom af skriftens innehåll, funnit detta vara af sådan beskaffenhet, att, i händelse Kaptenen i vederbörlig ordning begärt att få skriften utlemna (!) sådant icke bort honom förvägras. Den sista villan är således nöstan värre än den för sta! Sedan ÖfverStåthållareEmbetets kansli först gjort en olaglig seqvester, ingår samma auktoritet jemväl i en pröfning af skriftens innehåll. Det är a!ldeles obegripligt att detta embetsverk, ärnu efter så lång betänketid, icke finner, att det ena lika litet som det andra argår detsamma. Om det anseit vården om Kapten Lindebergs person fordra, att taga kännedom af allt hvad som kommuniceras emellan honom och: andra, så hade det på sin höjd, när boktryckaregossen kom till fängelset med upplagan, och begärde ait få lemra den, kunnat återskicka den till boktryckaren, med förbud emot dess inlemnande till Kaptenen. Allt hvad derutöfver skett innefattar, såsom vi redan bevisat, påtagligen egermäktiga åtgärder genom hvilka Embetet ganska illa komprometteiat sig.