församlingen, och han insåg, att om han äfven vore i stånd att hålla ut i striden mot den segrande faktonen, så skulle gränserne dock blifva blottställda för anfall af emigranterne och deras utländska bundsförvandter, med hvilka han skulle 2nsett såsom ett förräderi mot nationen, att inlåta sig i underhandlirg. Han hade således intet alternatif. Sedan han blifvit uppsnappad af en Österrikisk patrull, öfverlemnades han åt Preussarne, hvilka återskickade honom till Osterrikarne. I största hemLliebet fördes han till Olmiu!z, der han miste uthärda hva:je slags försakelse och lidande, helt och håliet bercfvad all kommunikation med sina vänner, hvilka tili och med icke förrän långt fram o på året 1794 voro i stånd att upptäcka på hvad ställe han hölls fången. Ett försök att befria honom ur fängelset gjo:des af Doktor Bollman, en Tvyså, och 4 occikasaren Husger, men misslyckades. Hans hustru och döttrar erböilo dock sluiligen tillåtelse alt besökta honom, och stannade hos honom i fängelset nära två år, anda tills han sattes i frihet. svasbingion hade skrifvit direkte till Kejsaren af Österrike, och anhållt om hans lössifvande, dock utan framgång; men efter Bonapartes fälitåg i Italien, fordrade Fransyska regeringen att fångarne i Olmiitz skulle sättas på fri fot, hvilket också saedde d. 24 Aug. 1797, efter en negociation, som räckt trerrze månader. Lafayctic vägrade att taga ringaste del i revolutionerve d. 19 Fiuctidor och 18 Brumaire, och återvände Ull sin landtegendom Lagranse. Den värdighet af senator, som Bonaparte erböd honom, afslog han, och röstade emot hans konsulat på Ufs tid. Man dog sig helt och hållet ifrån de allmänra argelägenheterne, och egrade sig åt landtmannay ken. V:d Bourhbonernes återställande 1814 insåg han, att deras styrelsegrundsatser icke voro i enlighet med Frenkrikes önskningar och behbof, bvarföre han också fortfor att lefva skild från affärerne. Den 20 Mas 1815 såg Napoleon åter uppstiga på Kejserliga tbrorcen, der han sökte att vinna nationen genom bekännandet af liberala principer. Lafayette väsrade att se lonom, oaktadt, genom Josefs bemedling, man högeligen yrkade detta mötes argaf sin protest mot den additionella akten af d. 22 April; afslog pärskapet, som erböds horem af Kejsaren, men emottog en representantplats, till hvilken bans medborgares röster kallade honom, Först vid Kamrarnes öppnande såg han Napoleon; Kej:aren mottog honom med utmärkt godhet, men Lafayette var kall och höll sig på afstånd. Oaktadt han icke ville taga någon del i Napoleens projekter, röstade han dock i Kamaren för beviljande af rödvändiga medel, på den grund att fienden stod i landet, och det var hvarje Fransmans pligt att försvara sitt fädernesland. Der 21 Juni återkom Napoleon från Waterloo, och det blef bekant, att hans afsigt var att upplösa Deputerade kamaren, och antaga diktaturen. Tvenne af hans ministrar yttsade för Lafayette, att inom tvenne timmar skulle icke mera någon Deputerad kamare finnas. . Genast vid sessionens början uppsteg Lafayette i tribunen, och yttrade följande: — Då jag nu för första gången, tfter en mellantid af många år, höjer en stämma, som alla frihetens gamla vänner ännu skola igenkänna, så är det för att tala om landets faxor, ur hvilka endast J kunnen rädda det. Nu är derföre ögonblicket inne, att samlas kring den gamla trefirgade fanan af 1789, frihetens, jemnlikhetens och den allmänna ordningens fana, den vi måste försvara mot utländskt våld och inhemsk usurpation. Han föreslog derpå, att Kamaren skulle förklara sin session permanent, och alla försök att upplösa den för Lögiörräderi; att hvar ech en, som 2:0sde ett sådant försök, skulle anses för fäderneslandets för:ädare, Oo. 3. Vv. Frampå aftonen skickade Napoleon sin bror Luciea till Kammaren, för att göra änvu ett förstk il hans fördel. hesvor Kamaren med rass:onsära på spel, sevom vacklarde trehet mot Kejsaren. Vid dessa ord öpputg Lafayette, värde sig mot Lucier, och utropade: Hvem vågar anklaga Fransyska nationev för vacklande trohet mot Kejsaren? Gerom Eevvtens sancdcanar och Rysslands slätter, öfver Jo batsljalt Lar denna nation fölit honom vogset; och detär defore, SOM Vi nu begråta 3 fmällioner fallna Fracsmän.? Dessa erd gjorde en a säden verkan på Kamaren, alt Lucien återtog sin viats, utan att kunna bringa sitt tal till slut En 0 a c H EE oc d it otcke sätta Fransyska nationens