församlingen, och han insåg, att om han äfven vore
i stånd att hålla ut i striden mot den segrande
faktonen, så skulle gränserne dock blifva blott-
ställda för anfall af emigranterne och deras utländ-
ska bundsförvandter, med hvilka han skulle 2nsett
såsom ett förräderi mot nationen, att inlåta sig i
underhandlirg. Han hade således intet alternatif.
Sedan han blifvit uppsnappad af en Österrikisk
patrull, öfverlemnades han åt Preussarne, hvilka
återskickade honom till Osterrikarne. I största hem-
Lliebet fördes han till Olmiu!z, der han miste ut-
härda hva:je slags försakelse och lidande, helt och
håliet bercfvad all kommunikation med sina vän-
ner, hvilka tili och med icke förrän långt fram
o
på året 1794 voro i stånd att upptäcka på hvad
ställe han hölls fången. Ett försök att befria ho-
nom ur fängelset gjo:des af Doktor Bollman, en
Tvyså, och 4 occikasaren Husger, men misslyckades.
Hans hustru och döttrar erböilo dock sluiligen til-
låtelse alt besökta honom, och stannade hos honom
i fängelset nära två år, anda tills han sattes i fri-
het. svasbingion hade skrifvit direkte till Kejsa-
ren af Österrike, och anhållt om hans lössifvande,
dock utan framgång; men efter Bonapartes fälitåg
i Italien, fordrade Fransyska regeringen att fån-
garne i Olmiitz skulle sättas på fri fot, hvilket
också saedde d. 24 Aug. 1797, efter en negociation,
som räckt trerrze månader.
Lafayctic vägrade att taga ringaste del i revolu-
tionerve d. 19 Fiuctidor och 18 Brumaire, och
återvände Ull sin landtegendom Lagranse. Den
värdighet af senator, som Bonaparte erböd honom,
afslog han, och röstade emot hans konsulat på Ufs
tid. Man dog sig helt och hållet ifrån de all-
mänra argelägenheterne, och egrade sig åt landt-
mannay ken.
V:d Bourhbonernes återställande 1814 insåg han,
att deras styrelsegrundsatser icke voro i enlighet
med Frenkrikes önskningar och behbof, bvarföre han
också fortfor att lefva skild från affärerne. Den
20 Mas 1815 såg Napoleon åter uppstiga på
Kejserliga tbrorcen, der han sökte att vinna
nationen genom bekännandet af liberala principer.
Lafayette väsrade att se lonom, oaktadt, genom
Josefs bemedling, man högeligen yrkade detta mötes
argaf sin protest mot den additionella akten af d. 22
April; afslog pärskapet, som erböds horem af Kej-
saren, men emottog en representantplats, till hvil-
ken bans medborgares röster kallade honom, Först
vid Kamrarnes öppnande såg han Napoleon; Kej:a-
ren mottog honom med utmärkt godhet, men La-
fayette var kall och höll sig på afstånd. Oaktadt
han icke ville taga någon del i Napoleens projek-
ter, röstade han dock i Kamaren för beviljande af
rödvändiga medel, på den grund att fienden stod i
landet, och det var hvarje Fransmans pligt att för-
svara sitt fädernesland. Der 21 Juni återkom Na-
poleon från Waterloo, och det blef bekant, att hans
afsigt var att upplösa Deputerade kamaren, och
antaga diktaturen. Tvenne af hans ministrar ytt-
sade för Lafayette, att inom tvenne timmar skulle
icke mera någon Deputerad kamare finnas. . Genast
vid sessionens början uppsteg Lafayette i tribunen,
och yttrade följande: — Då jag nu för första gån-
gen, tfter en mellantid af många år, höjer en stäm-
ma, som alla frihetens gamla vänner ännu skola
igenkänna, så är det för att tala om landets faxor,
ur hvilka endast J kunnen rädda det. Nu är der-
före ögonblicket inne, att samlas kring den gamla
trefirgade fanan af 1789, frihetens, jemnlikhetens
och den allmänna ordningens fana, den vi må-
ste försvara mot utländskt våld och inhemsk usur-
pation. Han föreslog derpå, att Kamaren skulle
förklara sin session permanent, och alla försök att
upplösa den för Lögiörräderi; att hvar ech en, som
2:0sde ett sådant försök, skulle anses för fädernes-
landets för:ädare, Oo. 3. Vv.
Frampå aftonen skickade Napoleon sin bror Lu-
ciea till Kammaren, för att göra änvu ett förstk il
hans fördel. hesvor Kamaren med rass:ons-
ära på spel, sevom vacklarde trehet mot Kejsaren.
Vid dessa ord öpputg Lafayette, värde sig mot
Lucier, och utropade: Hvem vågar anklaga Fran-
syska nationev för vacklande trohet mot Kejsaren?
Gerom Eevvtens sancdcanar och Rysslands slätter,
öfver Jo batsljalt Lar denna nation fölit honom
vogset; och detär defore, SOM Vi nu begråta 3
fmällioner fallna Fracsmän.? Dessa erd gjorde en
a
säden verkan på Kamaren, alt Lucien återtog sin
viats, utan att kunna bringa sitt tal till slut En
0 a c H EE oc d
it otcke sätta Fransyska nationens