hvad karna som helst. 1 detta senare fall vore det vigtigaste problemet iör deras statskonst att kononva beherrska den fiia, six sjelf utveckiande refiexionen bos medborgarre; annars blef den snart en makt för dem sjelfva och tillintetgjorde deras supremati vå samma sålt, som verldshistorien redan wisar det hafva tillgått. Detta medelstånd miste dertöre upphäfva sg tll hierarki, fjättra förståndet och med mysticismens magie lörtralla bjetat och bjuda äfven samvetet. Således ett försök att å nyo föra slägtet ett ärtusende tillbaka, bvilket svårligen låter sig söta, än mindre kunde anses rält att försöka! Välja de åter upplesningen till princip för sitt inflytande. så skulle den snart göra sig oberoende af bvar och en annan ölvermakt, än snillet, som forskande efter det sannas lavar skulle förkunna dem och med obetvinglig kraft gå segrande ur striden — alldeles såsom häfderna herätta. Under tiden skulle det se besynnerligt ns i samhbälislifvet. Ett och annat iusental af tektomästare, väpnade med de vanliga vapnen? penningar och drufhagel, skulle betvinga allt och ordna allt; såga åt regenten: bör är ett ointagligt hbålverk mot din berrsklystvad! och åt folket: här är den fasta klippa, mot bvilken dina vågor förgäfves skola svallal Men det arma folket, hvad vore väl det? Arrendatorer, fabriksbjon och tiggare såsom i England; eller en kast af lifegne, som arbetade för sina bervar, lefde i nedrighet och råbet och icke vågade upplyfta sina blickar mot ljuset — alldeles såsom i Ryssland. Framlörallt måste. aristokratien motarbeta handel och industrig ty de äro upplysningens fackelbiärare. Tukedom föder sjelfständighet, och denna leder vill alla de resultater som bistorien så lärorikt framställer. Det olyckliga Poln är ett exempel på magnatvaidets ivilytande i dena afseende. Men ntom regenten, de stora och proletaiierna, skulle för öfrigt bilda sig i detta förlofvade lavd en klass af medborgare, som val skulle veta göra sina anspråk gällande. Dessa voro alla de vyogre afkomlivgarnva i led efter led af de egeutliga friherrarne. Egendomarna fingo de j dela, och ej nedtysta naturens röst, som bjuder dem att draga försorg, så godt de kunna, om sina barns framid. Jorden vore edan upptasen al dem sjelfva, så långt statens val kunde ulläta fide:kommisserna sträcka sig; der fanns säledes intet att skörda. Men emihbetsmannabanan återstod! Otaliga, indrägtiga beställningar skulle tillskapas för detta småningom tillväxande nya folk, och sinecurer uppfinnas utan all ända. — Men hvar skulle medlen tagas ? Folket, folket skall beta!a, ropar man från alla sidor! Ett herrligt system; som hittills blifvit följdt i de flesta stater, skapat civillistor och anslagstitlar i oändlighet och ökat budgeten tull milliarder! Sådant är i vår tanke Minervas förslag , som har både erfarenheten och förnuftet emot sig. Det stöder sig ej på en sann princip, utan fär snarare en petitio principiis ty det förutsätter hvad som skulle bevisas, nemligen att samhället kan tänkas såsom en förening af viljor, som alltid skola vilja detsamma , derföre att de icke kunna vilja något annat. Men detta är den absoluta viljans bestämning och innesluter hela begreppets totalitet, såsom tanka och handling, hvilka åter utgöra det fullkomligt utvecklade samhällslifvet eller realisationen af allt det sanna, sköna och goda, som äro den eviga ideen i sin fullständiga manifestation. Det torde derföre vara bäst att låta den osynliga, heliga kraften verka, som hittills upprätthäållit verlden, och i förnuftet uttalat sitt skapande ord och sitt oförgängliga: Varde ljus ibland wmenniskorna! Den, som påstår alt vår tid åar utan hjelpemedel emot sina misstag, sina olyckor och lidanden, känner icke rätt, att ticen är elt pulsstag i evigheter, och att det eviga sjelft är dess hjerta, som hvarken klappar för fort eller för långsamt, ulan går sin jemna gång säsom det. gått från evighet. Det förnäma förakt, som nutidens såkallade historiske afteklera för förnuftet och icorien , skall en gång bli en Nemesis för dem sjelfve. Cupphörlist ropa de på erfarenheten och det förflutna såsom typer för allt blifvende samhalislif; men sjelfve skola de icke blifva denna erfarenbets medelpunkt och verkande lifskraft, utan dess domnande extremiteter, som skola boetfallia, så snart den föryngrade anden öfvergår tll sin föredlade skapelse. Nytt skall den beständigt byggas ty den föråldrade kroppen kan icke Ionesluta den eviga ungdomens lif och betvinga dess oförgangliga krafter. I fullkomligare former skall den röva sis: tv de oamla mnassa hlatt ee RN SR föraldrarne kunde vält