hvad karna som helst. 1 detta senare fall vore
det vigtigaste problemet iör deras statskonst att
kononva beherrska den fiia, six sjelf utveckiande
refiexionen bos medborgarre; annars blef den snart
en makt för dem sjelfva och tillintetgjorde deras
supremati vå samma sålt, som verldshistorien re-
dan wisar det hafva tillgått. Detta medelstånd
miste dertöre upphäfva sg tll hierarki, fjättra
förståndet och med mysticismens magie lörtralla
bjetat och bjuda äfven samvetet. Således ett för-
sök att å nyo föra slägtet ett ärtusende tillbaka,
bvilket svårligen låter sig söta, än mindre kunde
anses rält att försöka! Välja de åter upplesningen
till princip för sitt inflytande. så skulle den snart
göra sig oberoende af bvar och en annan ölver-
makt, än snillet, som forskande efter det sannas la-
var skulle förkunna dem och med obetvinglig kraft
gå segrande ur striden — alldeles såsom häfderna
herätta. Under tiden skulle det se besynnerligt
ns i samhbälislifvet. - Ett och annat iusental af
tektomästare, väpnade med de vanliga vapnen?
penningar och drufhagel, skulle betvinga allt och
ordna allt; såga åt regenten: bör är ett ointagligt
hbålverk mot din berrsklystvad! och åt folket: här
är den fasta klippa, mot bvilken dina vågor för-
gäfves skola svallal Men det arma folket, hvad
vore väl det? Arrendatorer, fabriksbjon och tig-
gare såsom i England; eller en kast af lifegne,
som arbetade för sina bervar, lefde i nedrighet
och råbet och icke vågade upplyfta sina blickar
mot ljuset — alldeles såsom i Ryssland. Framlör-
allt måste. aristokratien motarbeta handel och in-
dustrig ty de äro upplysningens fackelbiärare. Tu-
kedom föder sjelfständighet, och denna leder vill
alla de resultater som bistorien så lärorikt fram-
ställer. Det olyckliga Poln är ett exempel på
magnatvaidets ivilytande i dena afseende. Men
ntom regenten, de stora och proletaiierna, skulle
för öfrigt bilda sig i detta förlofvade lavd en klass
af medborgare, som val skulle veta göra sina anspråk
gällande. Dessa voro alla de vyogre afkomlivgarnva
i led efter led af de egeutliga friherrarne. Egendo-
marna fingo de j dela, och
ej nedtysta naturens röst, som bjuder dem att dra-
ga försorg, så godt de kunna, om sina barns fram-
id. Jorden vore edan upptasen al dem sjelfva,
så långt statens val kunde ulläta fide:kommisserna
sträcka sig; der fanns säledes intet att skörda. Men
emihbetsmannabanan återstod! Otaliga, indrägtiga be-
ställningar skulle tillskapas för detta småningom
tillväxande nya folk, och sinecurer uppfinnas utan
all ända. — Men hvar skulle medlen tagas ? Folket,
folket skall beta!a, ropar man från alla sidor! Ett
herrligt system; som hittills blifvit följdt i de flesta
stater, skapat civillistor och anslagstitlar i oänd-
lighet och ökat budgeten tull milliarder!
Sådant är i vår tanke Minervas förslag , som har
både erfarenheten och förnuftet emot sig. Det stö-
der sig ej på en sann princip, utan fär snarare en
petitio principiis ty det förutsätter hvad som skulle
bevisas, nemligen att samhället kan tänkas såsom en
förening af viljor, som alltid skola vilja detsamma ,
derföre att de icke kunna vilja något annat. Men
detta är den absoluta viljans bestämning och inne-
sluter hela begreppets totalitet, såsom tanka och
handling, hvilka åter utgöra det fullkomligt utveck-
lade samhällslifvet eller realisationen af allt det
sanna, sköna och goda, som äro den eviga ideen i
sin fullständiga manifestation. Det torde derföre
vara bäst att låta den osynliga, heliga kraften ver-
ka, som hittills upprätthäållit verlden, och i förnuf-
tet uttalat sitt skapande ord och sitt oförgängliga:
Varde ljus ibland wmenniskorna! Den, som på-
står alt vår tid åar utan hjelpemedel emot sina miss-
tag, sina olyckor och lidanden, känner icke rätt, att
ticen är elt pulsstag i evigheter, och att det eviga
sjelft är dess hjerta, som hvarken klappar för fort
eller för långsamt, ulan går sin jemna gång säsom
det. gått från evighet.
Det förnäma förakt, som nutidens såkallade hi-
storiske afteklera för förnuftet och icorien , skall
en gång bli en Nemesis för dem sjelfve. Cupphör-
list ropa de på erfarenheten och det förflutna såsom
typer för allt blifvende samhalislif; men sjelfve skola
de icke blifva denna erfarenbets medelpunkt och
verkande lifskraft, utan dess domnande extremiteter,
som skola boetfallia, så snart den föryngrade anden
öfvergår tll sin föredlade skapelse. Nytt skall den
beständigt byggas ty den föråldrade kroppen kan
icke Ionesluta den eviga ungdomens lif och betvin-
ga dess oförgangliga krafter. I fullkomligare for-
mer skall den röva sis: tv de oamla mnassa hlatt
ee RN SR
föraldrarne kunde vält