DILraUlUC —ocdtl fl. idjer TI UUUT MTYSTAATIL IE NTE pa påräknas — önskade ståndet vidare behjerta detta förhållande — upplyste att gerom tul:en och bränvinsbevillningen en resurs af en 500,000 Rdr bko vore tillgänglig, samt att, om man bott vilie se sig om, vore det ej så omöjligt att någorlunda gå Hans Majestäts önskoingar till mötes. Prosten Ästrand önskade, att då Riksens Ständer nästa gång sammanträlfa, icke såsom vu varit casns, alla tillgångar äro rakt bortsopade, och man finner minus der man bort finna plus. SS Ang. 3:dje punkten hade Utsk. tillstyrkt den nu ä löner, arfvoden m. m.utgående centonalafgiftens öfverflyttande till, och uttagande i sammanhang med allmänna bevillningen, hvaröfser följande talare uppträdde och yttrade: Dr Moren: att centenalen på embetsmännrens löner var olämplig. belst de betala alla utgifter dessutom, och yrkade att de må borttagas och på annat sätt ersättas, samt föreslog att en viss summa till krigsmaoshuset måtte bestämmas hvarje riksdag. Dr Heurlin gjorde proposition huruvida ståndet ej skulle vilja åtaga sig 3 procents-centonalen, i likhet med hvad det tillförenve gjort. Biskop Thyselius: avr Presteståndets bevillning till kvigsmansbuskassan ej kan förblandas med denna centonal; medgaf att dess afgifter väl voro mindre än de öfrige ståndens, hvaremot de dock ensamt försörja sina enkor och barn, till hvilka staten ej gifver ett öre. Dr Pettersson tvekade ej att lemna bifall till Utsk:s bets, och så mycket hellre, som, enligt nuvarande praxis, embetsmannen betalar 2ne gånger bevillnivg, först vid fönernas uttagande, och sedermera vid kronoutskyldernas erläggande. Talmannens förfrågan, om ståndet åtager sig den eklesiastika centonalen, lades på bordet. Uti 4:de punkten hade Utsk. tillstyrkt Rikets St., att hos Kongl. Maj:t underd. anmäla, det Rikets Ständer beslutat, att de under Riksstatens hufvud titlar uppkommande besparingar icke må anvisas till några bestämda löneanstag på stat. Biskop af Wingård skilde sig ej uti saken från Utsk., men väl i sättet; anförde att 62 och 64 4) RBeg.fo: men upplåta åt Kongl. Maj:t fri disposition öfer hufvudtitlarne, och trodde ett in!rånrg i det redan häfdvunna inträffa, om man å rep:esentationens vägnar skulle vilja binda Kongl. Maj:t; föresåg uti Kongl. Maj:ts möjliga beslut en strid mellan begge statsmakterne såsom den gifna följden. Talaren förmenade Konungen ei vara böjd söra orödiga koncessioner; men om Högstdensamme skulle ge efter, beklagade han en sådan åtgärd, 1 en fit, då de demokratiska elementerne utomdess; nogsamt ve!a göra sig gällande, hvarföre intet skäl förefinnes underlätta denna makt. Att för dagens nyck kurtisera folkviljan på detta sätt, ansåg Hr Biskepen vådligt, synnerligast som äfven med erkännandet, att några missförstånd måhända visat sig biifvit begångne, nödiga anledningar Ivgalunda vore för handen att vidtaga hvad man vidtagit, och föreslog derföre Riksens Ständer att ingå med underdånig — skrifvelse, hvaruti begärdes, att lönerne hädanefter ej må på öfverskotten anslås. — Doktor Heurlin ville ej motsätta sig modifikationer i formen; men beträffande hufvudsaken nödgades han instämma med Utskottets pluvalitet. Talaren saknade böjele att ingå 1 någon dispyt om Kongl. Maj:ts dispositionsrätt, som är obestridlig och stadfästäd genom 1815 års Riksdagsbeslut. Man kan ej bevilja allt hvad som reavireras, enligt hvad historien för förflutna och ioncvarandiPuksdag bevittnat; yttrade att det vore i högsta grad obehapligt pröfva specialstaterne, till förekommande hvaraf Talaren föreslog att ena rund summa må anslås, till fördelning af Kenungen, efter dess bättre kännedom. Vid sista Riksdag hade Dr Heurlin redan vikat den af Utskottet föreslagna urderdåniga skriftelsen. Nu sedan Konstitntions-Utskottet, hvarifran ingen appell gifves, godkänt de nidiga dispositionerna, ansåg Talaren högst nödvändigt för Riksens Ständer att anvisa Kongl. Maj:t nägra anslag, hvarest medlen få tagas till anslag åt de personer och korpses, som på besparingen njuta löneförmäner; ett annat handlingssätt skulle försätta både Konoungen och föredraganden i en ganska brydsam ställning. Om questio quomodo finge man sedermera bast öfverenskomma. Dr Holmström fruktade, det ej ginge an för Riksens Ständer att fatta ett beslut, hinderligt för Kgl. Maj:t vid regleringen af denna svåra sak. — Presidenten, Stats-RBådet Poppius gladde sig åt, alt Riksens Stärder måhända besluto, att icke ivcå I granskning ef specialstaterna, och trodde det : . LL M EE 1 a SC Fa rg a Fn