YVAETOPUT SLTITINE-PTISUTdITI HTV BRHllva Håga aPsldn, och jag vill jemföra mina skäl derför. med dem Hr v. Hartmanrsdorff, jag vill ej säga, pådiktat, men likväl orätt tillräknat mig. Min tro är ej, attlandet något vinner genom rjugghet i anslag, då nemligen dessa anslag lemnas en administration, för bvilken man hyser förtroende. Jag tror !ej att statsverket tillåter ökade anslag, och om det tillåter dem, så kan ingenting dersid afgöras, då vi ej ännu fått dechargebetänkandet från KonstilutionsUtskottet, och således ej veta med hvad förtroende vi kunnna möta rådgifvarepersornalen. Hr Grefven sade sig ingenting bestämdt hafva yttrat om konungens rådgifvare. Det kunde likaväl vara möjligt, att denna personal ägde det allmänna förtroendet. Han hade endast antydt tvenne alternativer: antingen hade de förlorat nationens förtroende, eller hade de det icke. Om äfven han sjelf fattat sin opinion, dels genom de forskningar och den lilla skarpsinnighet, hvarmed han följt de allmänna förhandlingarne, dels genom den oemotståndliga kraft, hrvarmecd hela landets opinion i detta fall gjort sig gällande, så ansåg han det vara sin pligt, att ej följa denna opinion förr, än han fått höra den all-männa tankan. Någon tillämpving hade ban sålunda ej ännu gjort. Det vore i bans tanka konstitution vidrigt, att i senare alternativet neka anslag. I förra fallet ansåg han det icke af representanten rättvist att uttala ett kategoriskt omdöme. innan man fått tillfälle att inhämta hvad KonstitotionsUtskottets på Stats-Rådsprotokollernas granskning stödda dechargebetänkande innehöll. När detta betänkande förekom, vore tid att låta den sanna och allmänna opinionen ohöljd framträda. Grefven hade biifvit tadlad derför, att han ville göra anslagens beviljande beroende af rådgifvande personalens förtroende. Hans förfarande i detta fall vore sant konstitutionellt, och han ville derföre anföra en auktori!et, som för hans motståndare säkert skulle vara mycket gällande, bämtad från en nyligen utkommen skrift, som lärer vara författad af en bland Svenska administrationens högste dignitärer, i närmaste skyldskap med en af Ledamöterne i KRovungens rådtammare: Om Styrelsens Organisation. Der läses, att den sanna konstitutionella principen fordiade, att, om 1epresentationen cbke bade förtroende till de Konungsliga rådgifvarne, så borde den vägra skatterna. Hr Grefven vilie icke gå så långt. Han ville fylla de oundgängliga behofven för statsmaschirens gång; men devutöfver intet, så framt icke förtroende fanns till Styrelsen, väl vetandes, att de avslag, som då lemnades, vore bortkastade. Åt eo adminis!ration, till hvilken man har förtroeade, ger man deremot gerna anslag, väl inseende alt densamma rikligen återgäldar detta åt nationen. Enligt hvad Hr von Hartmansdorff anmärkt, hafva vi väl ej ministrar med särskilt ansvarighet för hvarje administrationsgren, men vi hafva en rådgifvarepersonal, med kollektiv ansvarighet för det hela. Om det, — så slutade. Hr Grefven — uti något land funores en styrelse, som icke blott inom nästan alla samhällsklasser, inom publiciteten inom representationen, ja inom sjelfva den styrelsen, närnast omgifvande administrationspersonalen, ehuru dess medlemmar uti det enskilta lifvet ansågos rätttänkande och hederlige, likväl i sina offentliga bestyr, i sin stora samhällsverksamhet, i sina rådslag hps Konurgen, omtalades såsom vacklande, tvehogse, kraftiöse och oduglige, qvarhållande samhället statiohärt, hvarföre och dess käraste föremål stranda emot fi lkopinionen; om en sådan personal sluteligen upp:påddes med några fiiska viljor och krafliga korakterer, och ej en gåvg detta haft till påföljd någet friskare resultat, och om äfven dessa viljor vas it, genom sina holiesers oförmåga och af gammal vana beredt inflytande, fullkomigen urståndsatte att frambringa några kraftiga åtgärder; om gexom denna uppspädning nationen endast blifvit ytterligare förvissad om hehofvet att ombyta en del af denra personal; om detta behof insåges af alla, utom af Konungen, så ansåg Hr Grefven det vara reprentantens ovilkorliga pligt att så högt ultala detta landets allmänna bebof, att eko deraf skulle genljuda ända upp i de kungliga salartce. Fub. Boije, Ludvig. Oss representanter åligger det att prötva bebofven och, sedan de blifvit piöfvade, fylla dem. Det är ocs ej tillåtet att af hvad a:sigter eller parträsigter som helst dröja med denna pliot. Hr Friberen ogillade höst den sista värde Talarens ösyftving, och tillsporde äcn omgifvande försarslincen, hvavest nåcon Hhatlre rådgi:vareper: oDo nal val vore att inna.