YVAETOPUT SLTITINE-PTISUTdITI HTV BRHllva Håga aPsldn,
och jag vill jemföra mina skäl derför. med dem Hr
v. Hartmanrsdorff, jag vill ej säga, pådiktat, men
likväl orätt tillräknat mig. Min tro är ej, attlan-
det något vinner genom rjugghet i anslag, då nem-
ligen dessa anslag lemnas en administration, för
bvilken man hyser förtroende. Jag tror !ej att
statsverket tillåter ökade anslag, och om det tillå-
ter dem, så kan ingenting dersid afgöras, då vi ej
ännu fått dechargebetänkandet från Konstilutions-
Utskottet, och således ej veta med hvad förtroen-
de vi kunnna möta rådgifvarepersornalen. Hr Gref-
ven sade sig ingenting bestämdt hafva yttrat om ko-
nungens rådgifvare. Det kunde likaväl vara möjligt,
att denna personal ägde det allmänna förtroendet.
Han hade endast antydt tvenne alternativer: an-
tingen hade de förlorat nationens förtroende, eller
hade de det icke. Om äfven han sjelf fattat sin
opinion, dels genom de forskningar och den lilla
skarpsinnighet, hvarmed han följt de allmänna för-
handlingarne, dels genom den oemotståndliga kraft,
hrvarmecd hela landets opinion i detta fall gjort sig
gällande, så ansåg han det vara sin pligt, att ej föl-
ja denna opinion förr, än han fått höra den all--
männa tankan. Någon tillämpving hade ban sålun-
da ej ännu gjort. Det vore i bans tanka konstitu-
tion vidrigt, att i senare alternativet neka anslag. I
förra fallet ansåg han det icke af representanten
rättvist att uttala ett kategoriskt omdöme. innan
man fått tillfälle att inhämta hvad Konstitotions-
Utskottets på Stats-Rådsprotokollernas granskning
stödda dechargebetänkande innehöll. När detta be-
tänkande förekom, vore tid att låta den sanna och
allmänna opinionen ohöljd framträda. Grefven ha-
de biifvit tadlad derför, att han ville göra ansla-
gens beviljande beroende af rådgifvande personalens
förtroende. Hans förfarande i detta fall vore sant
konstitutionellt, och han ville derföre anföra en auk-
tori!et, som för hans motståndare säkert skulle va-
ra mycket gällande, bämtad från en nyligen ut-
kommen skrift, som lärer vara författad af en bland
Svenska administrationens högste dignitärer, i när-
maste skyldskap med en af Ledamöterne i KRovun-
gens rådtammare: Om Styrelsens Organisation. Der
läses, att den sanna konstitutionella principen for-
diade, att, om 1epresentationen cbke bade förtroen-
de till de Konungsliga rådgifvarne, så borde den
vägra skatterna. Hr Grefven vilie icke gå så långt.
Han ville fylla de oundgängliga behofven för stats-
maschirens gång; men devutöfver intet, så framt ic-
ke förtroende fanns till Styrelsen, väl vetandes, att
de avslag, som då lemnades, vore bortkastade. Åt
eo adminis!ration, till hvilken man har förtroeade,
ger man deremot gerna anslag, väl inseende alt
densamma rikligen återgäldar detta åt nationen.
Enligt hvad Hr von Hartmansdorff anmärkt, hafva
vi väl ej ministrar med särskilt ansvarighet för
hvarje administrationsgren, men vi hafva en
rådgifvarepersonal, med kollektiv ansvarighet för
det hela. Om det, — så slutade. Hr Grefven — uti
något land funores en styrelse, som icke blott inom
nästan alla samhällsklasser, inom publiciteten inom
representationen, ja inom sjelfva den styrelsen, när-
nast omgifvande administrationspersonalen, ehuru
dess medlemmar uti det enskilta lifvet ansågos rätt-
tänkande och hederlige, likväl i sina offentliga be-
styr, i sin stora samhällsverksamhet, i sina rådslag
hps Konurgen, omtalades såsom vacklande, tvehog-
se, kraftiöse och oduglige, qvarhållande samhället sta-
tiohärt, hvarföre och dess käraste föremål stranda
emot fi lkopinionen; om en sådan personal sluteli-
gen upp:påddes med några fiiska viljor och krafli-
ga korakterer, och ej en gåvg detta haft till påföljd
någet friskare resultat, och om äfven dessa viljor
vas it, genom sina holiesers oförmåga och af gam-
mal vana beredt inflytande, fullkomigen urstånd-
satte att frambringa några kraftiga åtgärder; om
gexom denna uppspädning nationen endast blifvit
ytterligare förvissad om hehofvet att ombyta en del
af denra personal; om detta behof insåges af alla,
utom af Konungen, så ansåg Hr Grefven det vara
reprentantens ovilkorliga pligt att så högt ultala
detta landets allmänna bebof, att eko deraf skulle
genljuda ända upp i de kungliga salartce.
Fub. Boije, Ludvig. Oss representanter åligger
det att prötva bebofven och, sedan de blifvit piöf-
vade, fylla dem. Det är ocs ej tillåtet att af hvad
a:sigter eller parträsigter som helst dröja med den-
na pliot. Hr Friberen ogillade höst den sista vär-
de Talarens ösyftving, och tillsporde äcn omgifvande
försarslincen, hvavest nåcon Hhatlre rådgi:vareper: o-
Do
nal val vore att inna.