Utgifvaren af tidningen Granskaren har haft den artigheten att 1 sitt sisa nummer, för ; Fredags, tilltännagifsa orsaken, hvarföre han föregårnde Tisdag icke utgifvit någon tidning, nemligen i anseende till en liten resa åå! landet och en derunder ådragen opassligher. På de: icke ett dylikt mis-öde för Granskarens Läsare snart åter må inträffa. bedja vi Utgifvaren, att väl sköta sin helsa. Att denna, långt ifrån att ännu vara återställd, tvertom ar i märkbart aftagarde, och någon krisis förhanden, märker man tydligen på Fredagsnummern, hvarest betävkliga symtomer uppeobara sig. Vi kunna icke precist nppgifva sjukdomens natur, men att den kommer närmast till delirium tremens, döma vi af de konvulsiviska fe berskakniogar och den förvirring, som i hesagcde ne:mmer öfverallt röja sig, i en artikel emot Aftonbladet, för dereflxioner på sex elter åtta rader, hvarmed vi beledsagade de meddelade utdragen af skriftvexlingen i den Lindebergska saken; och hvarvid vårt yttrande invehöll att frågan, som nu skall afdömas, vore: huvuvida ett klander å allmänna regeringsåtgärder, vidtagne af Konungen iStats-Rieet, framstaldt till Justitie-Ombudsmannen med begäran till honom att pröfsa detsamma, här mäåste rubriceras såsom lastligt skrifsärtt emot det Kongl. Majestätet. d. v. s. Regenten personligen. Denna högst olämpliga, och på ett nog oviäntadt sätt vrängda framställning, yttrar Granskaren, kan omöjligen få passera utan en allvarsam tillrättavisning, och så länge Granskaren ännu kan höja en svag röst i det allmänna, skall det aldrig lyckas Aftonbladet, att, till förmån för den pligtförgätna kitsligheten, för den upprorspredikande lycksökaren, med hycklad patriotism å tungan, oanmärkt framsmyga sådana vådliga och folkförledande insimulationer. Uti samma ton fortfar bela artikeln. Hela denna tirad innehåller, som läsaren finner, icke mer än ett enda sant och förnuftigt ytrande, nemligen att Granskarens röst är svag i det allmanna. Ja! lyckligtvis ganska svag, till heder för det sunda vettet hos en sansad allmänhet! Men det är den vanliga lotten hos servilismens Seider, att nödgas genom sjelfva öfverdriften af deras språk betäcka brister på logik och skäl, och sådana utbrott vacka -derfore i det hela mindre förundran än vämjelse. Vi skulle också icke vidrört dessa Granskarens utgjutelser, om han icke jemväl hade sökt, att i samma artikel framkomma med ett slags argumentation, rörande principen för yttranderätten, hvars skefhet kan vara nyttigt att lägga i dagen. Efter att hafva åberopat 3 f:n Reg. formen, om bjuder, att Kovungens Majestät skall hållas i heled och vördnad, samt hans gernivgar vara mot allt åtal fredade, framställer Granskaren, såsom det värsta motstycke: härtill, följande strof i den åtaJade skriften: Så länge intet sådant förbud (emot epekiaklerna) emancrat, kan jag ej förstå, att Komingen, som förnekar ardra, vad han tilliter sig sjelf, dervid handlar konstitutionsenligt. — Det är följaktligen nämde monopolium, som är orsaken till mitt lidande, och af sådan anledning öfverklagar jag det hos Hr Justitie Ombudsmannen. j Nu kan väl, yttrar Granskaren, ett åtal icke vara i mera tydliga och oförblommerade uttryck upp2