Utgifvaren af tidningen Granskaren har haft
den artigheten att 1 sitt sisa nummer, för
; Fredags, tilltännagifsa orsaken, hvarföre han
föregårnde Tisdag icke utgifvit någon tidning,
nemligen i anseende till en liten resa åå! lan-
det och en derunder ådragen opassligher. På de:
icke ett dylikt mis-öde för Granskarens Läsare snart
åter må inträffa. bedja vi Utgifvaren, att väl sköta
sin helsa. Att denna, långt ifrån att ännu vara
återställd, tvertom ar i märkbart aftagarde, och
någon krisis förhanden, märker man tydligen på
Fredagsnummern, hvarest betävkliga symtomer up-
peobara sig. Vi kunna icke precist nppgifva sjuk-
domens natur, men att den kommer närmast till
delirium tremens, döma vi af de konvulsiviska fe
berskakniogar och den förvirring, som i hesagcde ne:m-
mer öfverallt röja sig, i en artikel emot Aftonbla-
det, för dereflxioner på sex elter åtta rader, hvar-
med vi beledsagade de meddelade utdragen af skrift-
vexlingen i den Lindebergska saken; och hvarvid
vårt yttrande invehöll att frågan, som nu skall af-
dömas, vore: huvuvida ett klander å allmänna re-
geringsåtgärder, vidtagne af Konungen i- Stats-Ri-
eet, framstaldt till Justitie-Ombudsmannen med
begäran till honom att pröfsa detsamma, här mäå-
ste rubriceras såsom lastligt skrifsärtt emot det
Kongl. Majestätet. d. v. s. Regenten personligen.
Denna högst olämpliga, och på ett nog oviän-
tadt sätt vrängda framställning, yttrar Granska-
ren, kan omöjligen få passera utan en allvarsam
tillrättavisning, och så länge Granskaren ännu
kan höja en svag röst i det allmänna, skall det
aldrig lyckas Aftonbladet, att, till förmån för
den pligtförgätna kitsligheten, för den upprors-
predikande lycksökaren, med hycklad patriotism
å tungan, oanmärkt framsmyga sådana vådliga
och folkförledande insimulationer. Uti samma
ton fortfar bela artikeln.
Hela denna tirad innehåller, som läsaren finner,
icke mer än ett enda sant och förnuftigt ytran-
de, nemligen att Granskarens röst är svag i det all-
manna. Ja! lyckligtvis ganska svag, till heder för det
sunda vettet hos en sansad allmänhet! Men det är den
vanliga lotten hos servilismens Seider, att nödgas ge-
nom sjelfva öfverdriften af deras språk betäcka brister
på logik och skäl, och sådana utbrott vacka -der-
fore i det hela mindre förundran än vämjelse.
Vi skulle också icke vidrört dessa Granskarens
utgjutelser, om han icke jemväl hade sökt, att i
samma artikel framkomma med ett slags argumen-
tation, rörande principen för yttranderätten, hvars
skefhet kan vara nyttigt att lägga i dagen.
Efter att hafva åberopat 3 f:n Reg. formen, om
bjuder, att Kovungens Majestät skall hållas i heled
och vördnad, samt hans gernivgar vara mot allt
åtal fredade, framställer Granskaren, såsom det
värsta motstycke: härtill, följande strof i den åta-
Jade skriften: Så länge intet sådant förbud (emot
epekiaklerna) emancrat, kan jag ej förstå, att
Komingen, som förnekar ardra, vad han tilli-
ter sig sjelf, dervid handlar konstitutionsenligt.
— Det är följaktligen nämde monopolium, som
är orsaken till mitt lidande, och af sådan an-
ledning öfverklagar jag det hos Hr Justitie Om-
budsmannen. j
Nu kan väl, yttrar Granskaren, ett åtal icke va-
ra i mera tydliga och oförblommerade uttryck upp-
2