landsplåga under fredlig tid. Det vore nödvändigt att derjemte äga en stående armd, en kärna omkring hvilken natiovalbeväringen kunde samlas. Denna beväring behöfde 3:ne sommaröfningar, och efter dessa öfningar skulle våra ynglingar kunna så både offensift och defensift till väga. Vår hniestyrka utgör sammanlagd 25,000 man. Dermed kan ej Sverges försvar tryggas. Ägde man jemte denna en krigiskt bildad nationalbeväring, så skuile, utan attiånga marscher behöfdes, på hvad punkt som helst, en styrka af 70,000 man kunna sawmandrasas. Han yrkade birall till betänkandet, och boppades att Ständerne hade af regeringen vid nästa riksdag att förvänta en fullständig plan i detta ämne, som skulle förena de skilda opinionerne. — Grefve Löwenhjelm anmärkte, att han ingalunda velat uppdraga någon skilnad emellan lejda och icke lejda soldater, ehuru han måste medgfva, att de lejda soldaterne 20 lika aktninrgsvärda som de andra. Man hade jemfört försvaret med massor med försvaret med, som ban ville kalla dem, ful!ständiga soldater och han ansåg det vara en falsk beräkning, alt föra andra än fullstanitga soldater i fält. Man borde ej borttaga några armar från näringarne. Det hade icke varit genom ve konskriberade massorne Napoleon segrade; det sav isynnerhet genom Carrots stridssätt. Talaven Återkom på ämnet rörande Svenska krigarens nationa karakter, och påstod att han är förträfflig i rote och led; men eljest icke. Er Munck af Roserschöld, som ej trode sig kunna anses sjelf äga nog kännedom 1 detta militära amne, ville derföre begasna Hr Grefve Löw: nbjems aberopade 47-åriga erfarenhet, och 1 anletning af den fråga Or Grefven, om icke, i fall ifrågavarande bevärlngssystem varit innan sista kriget med Ryssland införåt I Finland, om icke då Finland ännu vore en del af Sverige. Han trodde ock, att allmogen i Fioland visat sig hysa mindre farhåga för att genom ett defensivt krig utsätta dess kojor för fiendens härjningar, än sjelfva armden eller rä tare dess befälhafvare, och gerna vågat lif och egendom för att kunna förblifva Svensk. Äfven erinrade han, att det vid början af revolutionskriget år 1792 var mest med det en kort tid exercerade beväringsmanskapet, som Frankrike med så förvånande framgång utförde ett ej blott defensiv!, utan äfven offensivt krig mot Europas flesta och mäktigaste makter, samt att först då, när Frankrikes fiender infört en nationalbeväring, men Frankrikes beherskare mest litade på återstoden afsin stående arme, kunde det underkufvas. I öfrigt ville kan ej bestrida, att ju en lejd soldat under en sådan befälhafvare som Hr Griefven, skulle uppfylla sin pligt, äfven så väl, som den icke lejde. Ehuru tvenne stånd redan antagit betänkandet, yrkade han återremiss, på det R. och A. derigenom måtte ådagalägga sin opinion om Svenska folkets, icke blott den lejda soldatens, af historien och hela Europa vitsordade krigiska anda och färdighet, alt mangrant försvara sin sjelfständighet och frihet. Hr Lefren sökte vederlägga Grefve Lövenbjelms omdöme om Svenska soldaten. Beväringsynglingar, som år 1813 och 1814 bevistat korta exercismöten, måste detta sistnämde år föras emot fienden. Han hade varit åsyne vittne till en dylik beväringsbataljons förbållande i kampanjen. Denna Svenska beväringsbataljon hade med den gamla truppen täfJat i tapperhet, och visat den största bravur, ej i rotar och led, utan spridde.: Med lifliga färger målade talaren beväringsynglingarnes krigiska entutas, De hade plundrat sina fallna kamraters patronkök, och då de slutligen saknade ammunition, afbidade de order till reträtten. Endast 17 af truppen hade ej blifvit af kula träffade. — Gvrefve Löwvvenhjelm tilikännagaf, till svar på Hr Rosenschölds håga, sin ölvertygelse, att Finland med konskription hade kunnat försvara sig. Han förklarade sitt uttryck: roe och led, att han dermed förstått soldaten, såsom ullkörande ett stånd såsom ståendei rullan. Manilede misstagit sig uti begreppet angående lejda och värfvade soldater. Desse äro de verkpga frivillige, de taxa friviiligt lega eller värfning; de konskriberade äro minst frivillige. De bindas al ett lagbud. — Hr Duman förenade sig med reservanten Grefve Horn, samt yttrade, att föga entusiasm vore att vänta hos den indelta soldaten. Grefve Cronhjelm, Otto: Gr. Löwenhjelms yttrande leder konseqvent till principer, hvilka Fr Grefven omöjligen kan hafva åsyf