landsplåga under fredlig tid. Det vore nödvändigt
att derjemte äga en stående armd, en kärna om-
kring hvilken natiovalbeväringen kunde samlas.
Denna beväring behöfde 3:ne sommaröfningar, och
efter dessa öfningar skulle våra ynglingar kunna
så både offensift och defensift till väga. Vår h-
niestyrka utgör sammanlagd 25,000 man. Dermed
kan ej Sverges försvar tryggas. Ägde man jemte
denna en krigiskt bildad nationalbeväring, så skuile,
utan attiånga marscher behöfdes, på hvad punkt som
helst, en styrka af 70,000 man kunna sawmandra-
sas. Han yrkade birall till betänkandet, och bop-
pades att Ständerne hade af regeringen vid nästa
riksdag att förvänta en fullständig plan i detta
ämne, som skulle förena de skilda opinionerne. —
Grefve Löwenhjelm anmärkte, att han ingalunda
velat uppdraga någon skilnad emellan lejda och
icke lejda soldater, ehuru han måste medgfva, att
de lejda soldaterne 20 lika aktninrgsvärda som de
andra. Man hade jemfört försvaret med massor med
försvaret med, som ban ville kalla dem, ful!stän-
diga soldater och han ansåg det vara en falsk be-
räkning, alt föra andra än fullstanitga soldater i
fält. Man borde ej borttaga några armar från nä-
ringarne. Det hade icke varit genom ve konskri-
berade massorne Napoleon segrade; det sav isyn-
nerhet genom Carrots stridssätt. Talaven Återkom
på ämnet rörande Svenska krigarens nationa karak-
ter, och påstod att han är förträfflig i rote och led;
men eljest icke.
Er Munck af Roserschöld, som ej trode sig kunna
anses sjelf äga nog kännedom 1 detta militära amne,
ville derföre begasna Hr Grefve Löw: nbjems abe-
ropade 47-åriga erfarenhet, och 1 anletning af den
fråga Or Grefven, om icke, i fall ifrågavarande be-
värlngssystem varit innan sista kriget med Ryssland
införåt I Finland, om icke då Finland ännu vore
en del af Sverige. Han trodde ock, att allmogen i
Fioland visat sig hysa mindre farhåga för att ge-
nom ett defensivt krig utsätta dess kojor för fien-
dens härjningar, än sjelfva armden eller rä tare dess
befälhafvare, och gerna vågat lif och egendom för
att kunna förblifva Svensk. Äfven erinrade han,
att det vid början af revolutionskriget år 1792 var
mest med det en kort tid exercerade beväringsman-
skapet, som Frankrike med så förvånande framgång
utförde ett ej blott defensiv!, utan äfven offensivt
krig mot Europas flesta och mäktigaste makter,
samt att först då, när Frankrikes fiender infört en
nationalbeväring, men Frankrikes beherskare mest
litade på återstoden afsin stående arme, kunde det
underkufvas. I öfrigt ville kan ej bestrida, att ju
en lejd soldat under en sådan befälhafvare som Hr
Griefven, skulle uppfylla sin pligt, äfven så väl, som
den icke lejde. Ehuru tvenne stånd redan anta-
git betänkandet, yrkade han återremiss, på det R.
och A. derigenom måtte ådagalägga sin opinion om
Svenska folkets, icke blott den lejda soldatens, af
historien och hela Europa vitsordade krigiska anda
och färdighet, alt mangrant försvara sin sjelfstän-
dighet och frihet.
Hr Lefren sökte vederlägga Grefve Lövenbjelms
omdöme om Svenska soldaten. Beväringsynglingar,
som år 1813 och 1814 bevistat korta exercismö-
ten, måste detta sistnämde år föras emot fienden.
Han hade varit åsyne vittne till en dylik bevärings-
bataljons förbållande i kampanjen. Denna Svenska
beväringsbataljon hade med den gamla truppen täf-
Jat i tapperhet, och visat den största bravur, ej i
rotar och led, utan spridde.: Med lifliga färger må-
lade talaren beväringsynglingarnes krigiska entu-
tas, De hade plundrat sina fallna kamraters pa-
tronkök, och då de slutligen saknade ammunition,
afbidade de order till reträtten. Endast 17 af
truppen hade ej blifvit af kula träffade. — Gvrefve
Löwvvenhjelm tilikännagaf, till svar på Hr Rosen-
schölds håga, sin ölvertygelse, att Finland med kon-
skription hade kunnat försvara sig. Han förklara-
de sitt uttryck: roe och led, att han dermed förstått
soldaten, såsom ullkörande ett stånd såsom ståendei
rullan. Manilede misstagit sig uti begreppet angåen-
de lejda och värfvade soldater. Desse äro de verk-
pga frivillige, de taxa friviiligt lega eller värfning;
de konskriberade äro minst frivillige. De bin-
das al ett lagbud. — Hr Duman förenade sig
med reservanten Grefve Horn, samt yttrade,
att föga entusiasm vore att vänta hos den
indelta soldaten. Grefve Cronhjelm, Otto: Gr.
Löwenhjelms yttrande leder konseqvent till princi-
per, hvilka Fr Grefven omöjligen kan hafva åsyf-