gen kunnat införas; i Hamburg bibehöll man ännu
48 sk: på Riksdalern, lhkasom för sekler sedan;
talaren! trodde såledts ej att vi hade bebof af ifrå-
gavarände förändring, som ej eiler vore vealisatio-
nens syftemål. — Hr Hessle hade funnit Utskottets
förslag så enkelt, att ban ej kunde tro det Svenska
folket ej skulle fatta det, och för de orter, der da-
ler-räkningen ännu brukades, var det, såsom med
den öfverensstämmande, än lättfattligarve; likväl an-
såg han indelningen i penningar öfverflödig;
Kronor och Slantar vore nog. — Myntenhetens
bestämmande trodde han, enligt grundlagens tydli-
ga föreskrift, tillhöra Konungen, och ville således
deruti förena sig med Reservanterne. — Arr Forss-
berg och Linderholm voro i den senare frågan en-
se med Hr Hessle, och, angående den förra, före-
nade sig Hr Linderholm med Hr Bååth. — Hr
Lake trodde, att den föresiagna förävdringen vis-
serligen skulle medföra svårigheter vid tillämpnin-
gen; men som han ansåg den nyttig, ville han dock
tillstyrka den. — Hr Langenberg insåg äfven nyt-
tan, men trodde att allmänheten borde förberedas
innan förändringen infördes. — Hr sSantesson kun-
de ej gilla Utskotte:s förslag. sårdeles som ban an-
såg Realisationen böra .tföljas af så få yttre för-
ändringar, som möjligt. Den stora massans häfd-
vunna vanor borde respekteras. Ville blott föreslå,
att ;, och 5 Spec. Rdr äfven myntades, och be-
stred, på grund af sq S. BR. F., Standernes rättig-
het att deltaga i myntenhetens bestämmande. —
Hr Bååth önskade att den talare, som så kraft-
fullt vitsordat Svenska foltkets fattningsförmåga,
ville betrakta de betankandet åtföljande tabellerne;
af dem inhämtas att dilferensen gör på 12 sk. en
skilling, och detta vore det största bevis på he-
la förslagets olämplighet. — Hr Halling med
Hr Bååth, att det vore säkrast uppskjuta för-
ändringen. Utskottet bade på flera ställen an-
tydt vigten af att den nu ifrågavarande öfvergån-
gen måtte ske med så liten rubbning som möjligt
uti förut bestående förhållanden. Då nu dertill en
mängd silfver blifvit myntadt, och i händelse för-
slaget antogs, ej i nuvarande skick kunde begagnas,
hemställde han, om ej Utskotter, efter återremiss,
alldeles borde frångå det nu framlagda systemet,
och önskade ban, att den af Kongl. Maj:t fastställde
utmynptning måtte bibehållas, blott med den förän-
dring, alt man fick ett silfvermynt som motsvarade
8 sk. banko, och ett lika med 12 sk. — Hr ÄAn-
dersson med Hr Bååth. — Br Rydin kunde ej re-
ka till att det föreföll honom sorgligt, att så många
inom Stånde! trolt det vår Svenska allmänhet ej
kunde räkna till tio; man kan ju räkna denra
summa på fingrarne, och då man slutat, kan man
börja pi nytt? — Alla förändringar möta mot-
stånd i början; mer det blir svårare, alt i fall den
nuvarande utmyntnirgen skulle bibehållas, öfver-
tyga allmänheen om atten Rör går för 4. 1-4:dels
,d Å 4 4
för en, o.s. v. — Hr Helsingius ansåg säl förmäö-
, o
tet, efter det så minga talare underkänt Utskottets
förslag, att ändock vilia färsvara det, men ansåg sådant
ej eller behöfvas, emedan det efter talarens öfver-
tygelse försvarade sig sjelft. Frågan delar sig
tvenne: skall här finnas någon mynterhet i landet?
Och hurudan skall deu niyntenheten vara? Tala-
ren skulle vara nöjd, om Ständet ville yttra den
mening, att hvad Utskottet föreslagit till principen
vore viktigt. — Hr Fries med Br: Helsingius. —
Hr Bååth tillade öfvertygelsen om förslagets otil-
lämplighet äfven i juridiskt bänsecnde, och anförde
exempelvis, att 12 kap. 2 5 Rättegångsbalken stad-
gar böter af i daler för för fallolöst uteblifvande
från Häradsting; denna daler motsvarar 16 sk. b:iko,
ech skuile enligt komparatiovstabellen N:o 1 utgå
med 33 1-3 slantar, och tabellen N:o 2 visar att
en slant svarar emot 5 If; rst, Atttillämpa dessa
bråkförhållanden med bebörig redovisning, syntes
honom, om ej rent af omöjligt, dock högst besvär-
ligt; den brottslige får icke vidköpnas s5g:del mera
än lagen ålägger, och redovisningen tål icke eller
någon jemkning. Likaså vid Kronans uppbörd;
fogden får ej taga ;3g:del mera än den skattskyl-
dige åligger betala, och han är icke eller skyldig
att för vinnande af jemn liqvid. åtnöjas med min-
dre. I förra fallet är han underkastad ansvars i
det senare skadar han sig sjelf. Härmed vihe tala-
ren hafva visat, alt den föreslagna myntförändrin-
gen, såväl i juridiskt hänsaende, som med afseende
vå uppbörden ar Kronacs jäntor, åtminstone för .