AA a a VV OO VV OO OO VV OVE AV MM NL ER
större rörelsen, och att således den fastställda mini-
misumman 300 R:dr var för liten: afstyrkte äfven
kreditivets ökande och . belåning på - ouppsägbara
papper. Hr Winberg tyckte att 500 R:dr var
för litet, men ansåg, lika med Hr Mechel i sin re-
servatiom, att räntan, som förskottsvis erlägges, var
för högt upptagen till 6 procent, — Hr Wedberg:
att 20,000 R:dr vore för mycket på en hand; sä-
kerheten vose ej här större än vid diskontlån;
10,000 R:di vore tiliräckliet. — Härom förenade
sig Hr Halling, med tillägg, att räntan ej borde
vara högre än 5 procent. — Arr Hallgren och San-
tesson ansågo lån ej böra beviljas till mindre sum-
ma än 1600 R:dr, hvaremot Hrr Lundgren och Fro-
dell ville hafva minsta summan fastställd till 500
R:dr, den senare på det fattiee handtverkare, som
dock kunna ställa säkerhet, ej ifrån dylika lån måtte
uteslutas. — Hrr Hallgren, Frodell och Langen-
berg, att maximum måtte blifva vid 10,0600 R:dr.
— He IVijk, att med denna diskohtering skulle
förenas rättigheten att belåna varor, hvaremot Hr
Ekerman invände, att fonden dertill vore otillräck-
lig. — Hr Helsingius: orsaken hvarföre räntan
blifvit uppsatt ti!l 6 procent var, att då den i början
var fastställd tili 6 proc. begagnades diskonten öbe
tydligt, men sedan den blifvit nedsatt, tycktes så-
dant hafva animerat till uttagande af lån. — Hr
Leffler biträdde Utskottets förslag.
Om användande af sådana till Banken ingående
kapital-afbetalningar. som icke omedelbart på li-
ka vägar utgå.
Br Ckerman förklarade sig med tillfredsställelse
hafva märkt, att Utskottet tillstyrkt, det Banken
ävdtligen en gång skulle få behålla sina vinstmedel;
men kunde ej medggifva att de, då de skulle använ-
das till inköpande af silfver, på längre eller korta-
re tid fingo fästas 1 lånerörelse, och derigenom blif-
va för sitt ändamål mindre disponible. — Hr Hel-
singius försvarade och utvecklade Utskouets åsigter i
detta ämne; men i afseende på den summa, som
talaren ansåg företrädesvis böra användas till upp-
köp af silver, uppläste hen och ville fösta upp-
märksambeten på en af honom cch Hr Generalen
Lefren mot uilåtandet i denna del afoifven reserva-
tion, som bade för ändamål ett särskilt användande
af de 88,co00 R:dr, hvilka efter år 1835 å Riks-
gälds kontorets obligationer årligen afbetalas, hvari-
genom man, i stället för skuld, skulle komma till
egendom, och uppgaf talaren, att andra Banker ha-
de vidtagit en dylik åtgörd. — Hrr Santesson och
Wern instämde uti den af Hrr Lefren och Helsin-
gius afgilna reservation, ach önskade, i afseende på
de 240,000 R:dr, som årligen skulle komma att in-
gå af Bankodiskontens förlagsfond, att de måtte af-
sättas till fond för bypoteksiuröttningar, uti hvilket
senare Hr Rydin förenade sig; men be eträffande re-
servationen trodde han, att det som dermed åsyf-
tats, fastän riktigt till principen, dock ej lät verk-
ställa sig med Bankostyrelsens. nuverande samman-
sättning. — Hr Leffler trodde äfven, att detta se-
nare skulle möta många svårigheter, och att det vo-
re bättre alt använda de 88,000 R:drne till silfver-
köp.
I anledning af sjelfva slutmeningen uti detta vid-
lyftiga betänkande, hvilken junehåller, att åtskilliga
hufvudpunkter synts Utskottet så nära röra Ban-
kens förhållande till allmänheter, att, med kraft af
lag, torde böra och behöfva derutinnan stadgas,
yttrade Hr Ekerman. att hon på intet sätt kunde
dela den åsigten, alt stadgar rörande Banken skulle
utfärdas i form af civillag; följden deraf vore, att
Korgl. Maj: ts sanktion fordrades, och sådant fick
talaren på det högsta afstyrka — Hr Helsingius
trodde ej att något gerom detta yttrande riskera-
des, enär det vore Ständersas rätt att förklara, om
de ville antaga lagar eller ej, hvarförinnan först
och främst fordrades att de måste känna dem. —
Hr Halling syntes det, som om sllt bvad Utskot-
tet i detta betankanve föreslagit och Ständerne kom-
ma att antaga, blott skulle utsöra eledningen till
de stadgar och reglemeuten. som Stländerne vid
hvarje Riksdag bestämma, och kunde talaren såle-
des ej inse någon annan lev. äv så vidt den vill
benämnas reglemente, följ ja vä kandet. — Hr
1
Ekerman ausåg bäst att alldeles ualesluta meninsen
om lagen. — I
iv IHelledaiji -AM förhålianden, som
rörde allmärheten, tj kunde bestrmmas gerom re-
gle inente; ansös det Uerlöre vara Banloutskottets
skyldi ohet all ölvericmiuna det fresavarat de försla-
gei till la 28:
Efter föredragving af bil: bets: kandet. vitrade:
TT Di . a 1. va .
Hr FkAstrand: alt han coskas mera enkelhet ; all: