AA a a VV OO VV OO OO VV OVE AV MM NL ER större rörelsen, och att således den fastställda minimisumman 300 R:dr var för liten: afstyrkte äfven kreditivets ökande och . belåning på ouppsägbara papper. Hr Winberg tyckte att 500 R:dr var för litet, men ansåg, lika med Hr Mechel i sin reservatiom, att räntan, som förskottsvis erlägges, var för högt upptagen till 6 procent, — Hr Wedberg: att 20,000 R:dr vore för mycket på en hand; säkerheten vose ej här större än vid diskontlån; 10,000 R:di vore tiliräckliet. — Härom förenade sig Hr Halling, med tillägg, att räntan ej borde vara högre än 5 procent. — Arr Hallgren och Santesson ansågo lån ej böra beviljas till mindre summa än 1600 R:dr, hvaremot Hrr Lundgren och Frodell ville hafva minsta summan fastställd till 500 R:dr, den senare på det fattiee handtverkare, som dock kunna ställa säkerhet, ej ifrån dylika lån måtte uteslutas. — Hrr Hallgren, Frodell och Langenberg, att maximum måtte blifva vid 10,0600 R:dr. — He IVijk, att med denna diskohtering skulle förenas rättigheten att belåna varor, hvaremot Hr Ekerman invände, att fonden dertill vore otillräcklig. — Hr Helsingius: orsaken hvarföre räntan blifvit uppsatt ti!l 6 procent var, att då den i början var fastställd tili 6 proc. begagnades diskonten öbe tydligt, men sedan den blifvit nedsatt, tycktes sådant hafva animerat till uttagande af lån. — Hr Leffler biträdde Utskottets förslag. Om användande af sådana till Banken ingående kapital-afbetalningar. som icke omedelbart på lika vägar utgå. Br Ckerman förklarade sig med tillfredsställelse hafva märkt, att Utskottet tillstyrkt, det Banken ävdtligen en gång skulle få behålla sina vinstmedel; men kunde ej medggifva att de, då de skulle användas till inköpande af silfver, på längre eller kortare tid fingo fästas 1 lånerörelse, och derigenom blifva för sitt ändamål mindre disponible. — Hr Helsingius försvarade och utvecklade Utskouets åsigter i detta ämne; men i afseende på den summa, som talaren ansåg företrädesvis böra användas till uppköp af silver, uppläste hen och ville fösta uppmärksambeten på en af honom cch Hr Generalen Lefren mot uilåtandet i denna del afoifven reservation, som bade för ändamål ett särskilt användande af de 88,co00 R:dr, hvilka efter år 1835 å Riksgälds kontorets obligationer årligen afbetalas, hvarigenom man, i stället för skuld, skulle komma till egendom, och uppgaf talaren, att andra Banker hade vidtagit en dylik åtgörd. — Hrr Santesson och Wern instämde uti den af Hrr Lefren och Helsingius afgilna reservation, ach önskade, i afseende på de 240,000 R:dr, som årligen skulle komma att ingå af Bankodiskontens förlagsfond, att de måtte afsättas till fond för bypoteksiuröttningar, uti hvilket senare Hr Rydin förenade sig; men be eträffande reservationen trodde han, att det som dermed åsyftats, fastän riktigt till principen, dock ej lät verkställa sig med Bankostyrelsens. nuverande sammansättning. — Hr Leffler trodde äfven, att detta senare skulle möta många svårigheter, och att det vore bättre alt använda de 88,000 R:drne till silfverköp. I anledning af sjelfva slutmeningen uti detta vidlyftiga betänkande, hvilken junehåller, att åtskilliga hufvudpunkter synts Utskottet så nära röra Bankens förhållande till allmänheter, att, med kraft af lag, torde böra och behöfva derutinnan stadgas, yttrade Hr Ekerman. att hon på intet sätt kunde dela den åsigten, alt stadgar rörande Banken skulle utfärdas i form af civillag; följden deraf vore, att Korgl. Maj: ts sanktion fordrades, och sådant fick talaren på det högsta afstyrka — Hr Helsingius trodde ej att något gerom detta yttrande riskerades, enär det vore Ständersas rätt att förklara, om de ville antaga lagar eller ej, hvarförinnan först och främst fordrades att de måste känna dem. — Hr Halling syntes det, som om sllt bvad Utskottet i detta betankanve föreslagit och Ständerne komma att antaga, blott skulle utsöra eledningen till de stadgar och reglemeuten. som Stländerne vid hvarje Riksdag bestämma, och kunde talaren således ej inse någon annan lev. äv så vidt den vill benämnas reglemente, följ ja vä kandet. — Hr 1 Ekerman ausåg bäst att alldeles ualesluta meninsen om lagen. — I iv IHelledaiji -AM förhålianden, som rörde allmärheten, tj kunde bestrmmas gerom regle inente; ansös det Uerlöre vara Banloutskottets skyldi ohet all ölvericmiuna det fresavarat de förslagei till la 28: Efter föredragving af bil: bets: kandet. vitrade: TT Di . a 1. va . Hr FkAstrand: alt han coskas mera enkelhet ; all: