Gerfore 1 hogsta grad nodvandigt att genast iran
första början af vexlingen äga en större disponibel
fond, verkande derhän, att genom kännedom om
ofelbar tillgång. afböja pris-spekulationer; ett än-
damål. För uppnående häraf vore Bankens nu ägan-
de grundfond, med derå grundande kreditiv, otill-
räckligt, så länge Bankens öfrige tillgångar äro odis-
ponible. — Hr IVijk förklarade, ätt han delade de
åsigter Utskotet i detta ämne framställt; men det
sätt, hvarpå Sverge liqviderade sin garala utländska
skuld, vore ännu i friskt minne hos utlänningen, och
man borde derföre bereda sig på de invänningar,
som kunde möta vid anskaffande af ett kreditiv;
kreditiv-gifvaren kunde t. ex. begära regeringens
garaati, och talaren skulle derföre tro att man der-
om hos Kongl. Maj:t borde anhålla. — Fastän nå-
got senare under diskussionen, yttrade Hr Eker-
man, som replik å deena Hr Wijkbs framställning,
att han ansåg regeringens garanti i detta fall stri-
dande mot grundlagen, och dessutom ingalunda bi-
dragande alt stärka krediten, då det var från rege-
ringens sida propositionen kom vid 1812 års viks-
dag, om afskrifning af den utländska skulden. —
Hr Santesson ansåg ett utländskt kieditiv vara ett
verksamt medel för realisationens bestånd; men kun-
de dock ej finna att Utskottet, uti sitt derom afgif-
na förslag, besvarat det talaren med sin motion åsyf-
tat, eller att ena hälften af kreditivet skulle be-
gagnas för att stegra kursen och den återstående till
andra ändamål; på detta sätt användt ansåg han det
blifva af en särdeles välgörande inverkan. — Hr
Höök sade sig ej kunna godkänna denna punkt, af.
den orsak att ban på intet vilkor kunde gilla sy-
stemet om utlärdsk skuldsättning, den må tillkom-
ma genom försträckniog eller annorledes. — Hr Ol-
bers var af samma mening. — Hr Vinberg im-
stämde uti Utskottets förslag och ansåg kred:tivet
äfven kunna användas på det sätt, att det utlem-
nades i form af vexlar, attlyftas af innehafvaren på
utländsk botten. — Hr Ärnberg ansåg det ifrågava-
rande kreditivet redan vid utvexlingens början bö-
ra vara anskaffadt. — Hr Vern ville så förklara
sitt förra yttrande, att han ej åsyftade åt BankoSty-
relsen någon rättighet att upptaga ett utländskt kre-
ditiv, utan blott ville fästa uppmärksamheten på,
att det kunde blifva nödvändigt hålla Bankens
tillgåvgar disponibla. — Hr Linderholm kunde blott
på det vilkor ingå på användandet af ett utländskt
kreditiv, att man betydligt nedsatte proportionen af
2 till 5, hvaruti Hr Rydin instämde, med yttrande
af sin farhåga för all utländsk skuldsättning. — Hr
Helsingius ansåg det förhålla sig med detta kredi-
tiv, som med mycket annat, nemligen att dess an-
vändbarhet svårligen på förhand kan bestämmas;
en god del måste öfverlemnas åt lyckan, och så vo-
re det ändtligen med hela realisations-planen. —
Hr Wedberg förklarade sig ej vara någon vän af
utländsk skuldsättning, men ansåg dock ett kredi-
tiv nödvändigt, och skuile, för afböjande af stryp-
system, hellre ba önskat att det!a tilltagits något
större, t. ex. till 2 millioner. — Hr Hessle ansåg
ett kreditiv ej vara detsamma som utländsk skuld,
och ville biträda Utskottets förslag; men han trod-
de att en större kraft bort lemnsas Bankens Sty-
relse genom att bestämma krveditivet till dubbelt så
stor samma. Anskalfandet af det ifrågavarande kre-
ditivet förmodade talaren ej skulle blifva så svårt,
om Banken ställes under allmäa lag, och skulle viss-
heten härom vara det säkraste stödet för krediten.
Af denna orsak kunde talaren ej eller biträda Hr
Wijks framställving om regeringens garanti, särde-
les som regeringen, i egenskap af verkställande makt,
är den som bör bereda verkställighet åt lagarne. —
Er Halling ville förena sig med dem som trott, att
summan snarare vore för liten än för stor, särdeles
om det varit fråga om län; men i sin ezenskap af
kreditiv är den måhända tillräcklig, vid betraktan-
de af att den flere gånger om året kan begagnas.
— He Vern antörde, i anledning af Hr Helsingii
yttrande, att man borde öfverlemna något åt lyc-
kan, det han deruti ej kunde instämma, då han an-
såg allt böra grunda sig på säker beräkning och be-
redd förmåga. Om real:sationep kunde misslyckas
genom något annat än krig, så borde den ej göras,
emedan spelet vore för högt. Det var Ständernas
skyldighet att undanrödja alla andra orsaker, hvari-
genom sådant kunde inträffa. — Hr Helsingius vil-
le visa att den äfven kunde ofördelaktigt utveckla
sig genom andra orsaker, t. ex. en flerårig miss-
växt öfver hela landet, sådan som nu i några år va-
rit i Norrland.
ZTt san fröet