Gerfore 1 hogsta grad nodvandigt att genast iran första början af vexlingen äga en större disponibel fond, verkande derhän, att genom kännedom om ofelbar tillgång. afböja pris-spekulationer; ett ändamål. För uppnående häraf vore Bankens nu ägande grundfond, med derå grundande kreditiv, otillräckligt, så länge Bankens öfrige tillgångar äro odisponible. — Hr IVijk förklarade, ätt han delade de åsigter Utskotet i detta ämne framställt; men det sätt, hvarpå Sverge liqviderade sin garala utländska skuld, vore ännu i friskt minne hos utlänningen, och man borde derföre bereda sig på de invänningar, som kunde möta vid anskaffande af ett kreditiv; kreditiv-gifvaren kunde t. ex. begära regeringens garaati, och talaren skulle derföre tro att man derom hos Kongl. Maj:t borde anhålla. — Fastän något senare under diskussionen, yttrade Hr Ekerman, som replik å deena Hr Wijkbs framställning, att han ansåg regeringens garanti i detta fall stridande mot grundlagen, och dessutom ingalunda bidragande alt stärka krediten, då det var från regeringens sida propositionen kom vid 1812 års viksdag, om afskrifning af den utländska skulden. — Hr Santesson ansåg ett utländskt kieditiv vara ett verksamt medel för realisationens bestånd; men kunde dock ej finna att Utskottet, uti sitt derom afgifna förslag, besvarat det talaren med sin motion åsyftat, eller att ena hälften af kreditivet skulle begagnas för att stegra kursen och den återstående till andra ändamål; på detta sätt användt ansåg han det blifva af en särdeles välgörande inverkan. — Hr Höök sade sig ej kunna godkänna denna punkt, af. den orsak att ban på intet vilkor kunde gilla systemet om utlärdsk skuldsättning, den må tillkomma genom försträckniog eller annorledes. — Hr Olbers var af samma mening. — Hr Vinberg imstämde uti Utskottets förslag och ansåg kred:tivet äfven kunna användas på det sätt, att det utlemnades i form af vexlar, attlyftas af innehafvaren på utländsk botten. — Hr Ärnberg ansåg det ifrågavarande kreditivet redan vid utvexlingens början böra vara anskaffadt. — Hr Vern ville så förklara sitt förra yttrande, att han ej åsyftade åt BankoStyrelsen någon rättighet att upptaga ett utländskt kreditiv, utan blott ville fästa uppmärksamheten på, att det kunde blifva nödvändigt hålla Bankens tillgåvgar disponibla. — Hr Linderholm kunde blott på det vilkor ingå på användandet af ett utländskt kreditiv, att man betydligt nedsatte proportionen af 2 till 5, hvaruti Hr Rydin instämde, med yttrande af sin farhåga för all utländsk skuldsättning. — Hr Helsingius ansåg det förhålla sig med detta kreditiv, som med mycket annat, nemligen att dess användbarhet svårligen på förhand kan bestämmas; en god del måste öfverlemnas åt lyckan, och så vore det ändtligen med hela realisations-planen. — Hr Wedberg förklarade sig ej vara någon vän af utländsk skuldsättning, men ansåg dock ett kreditiv nödvändigt, och skuile, för afböjande af strypsystem, hellre ba önskat att det!a tilltagits något större, t. ex. till 2 millioner. — Hr Hessle ansåg ett kreditiv ej vara detsamma som utländsk skuld, och ville biträda Utskottets förslag; men han trodde att en större kraft bort lemnsas Bankens Styrelse genom att bestämma krveditivet till dubbelt så stor samma. Anskalfandet af det ifrågavarande kreditivet förmodade talaren ej skulle blifva så svårt, om Banken ställes under allmäa lag, och skulle vissheten härom vara det säkraste stödet för krediten. Af denna orsak kunde talaren ej eller biträda Hr Wijks framställving om regeringens garanti, särdeles som regeringen, i egenskap af verkställande makt, är den som bör bereda verkställighet åt lagarne. — Er Halling ville förena sig med dem som trott, att summan snarare vore för liten än för stor, särdeles om det varit fråga om län; men i sin ezenskap af kreditiv är den måhända tillräcklig, vid betraktande af att den flere gånger om året kan begagnas. — He Vern antörde, i anledning af Hr Helsingii yttrande, att man borde öfverlemna något åt lyckan, det han deruti ej kunde instämma, då han ansåg allt böra grunda sig på säker beräkning och beredd förmåga. Om real:sationep kunde misslyckas genom något annat än krig, så borde den ej göras, emedan spelet vore för högt. Det var Ständernas skyldighet att undanrödja alla andra orsaker, hvarigenom sådant kunde inträffa. — Hr Helsingius ville visa att den äfven kunde ofördelaktigt utveckla sig genom andra orsaker, t. ex. en flerårig missväxt öfver hela landet, sådan som nu i några år varit i Norrland. ZTt san fröet