skottet om ersättning för kokkärl och ved, begagnade och förbrukade af tågande troppar, hvaremot Grefve v. Fersen reserverade sig, emedan man ej gått Bonde-Ståndets önskningar till mötes. Klagan ansågs dock af Hr af Dahlström för onödig. De som släppte till kokkärlen och veden, hade sin ersättning i den betalning de för provianten aflemnade. Något sur mjölk, en skål välling, litet potates, dermed är Svenska soldaten nöjd. Detta hade cj mycket värde på aflägsna ställen. När man härä hade afvättning, vore den andra fordrade ersättningen småaktig, och beviljades den, kunde det komma derbkän att man hittade på nägra nya ersättningsanspråk, och till slut fordrade sådan för sjelfva vattnet. Talaren framställde derefter några åtgärder som behöfliga att iakttaga, rörande tågande troppars förplägning och marsch, men fastän detta var af en natur att kunna intressera den egentliga militären, synes det oss likväl icke vara så för andra läsare och lemnas derföre. En kort öfverläggning uppstod sedermera om behofvet af suppleanters utseende till Utskotten, för att undvika nya val vid hvarje ledighet. Häremot för klarade sig Friherre Palmstjerna och Grefve v. Fersen, men för förslaget: Grefve Cronhjelm, som anmärkte att suppleanter väljas för flere fall; Grefve Horn, som ej såg något hinder deremot i grundlagen; Hr Lefren.: så mycket angelägnare, som Utskotten genom denna saknad understundom hindras i sina göromål. Ivtill dess vi binna iordning återkomma till en mera fullständig redogörelse för slutet på Ridderskapets och Adelus debatt öfver Banko-Utskottets betänkanden, hvarom öfverläggningen först fulländades sistlidne onsdags middag, vilja vi blott i förbigående nämna, alt det nya myntsystem, som Utskottet hade föreslagit, och för hvilket är utförligt redogjordt i detta blad, i allmänhet gillades till grundsatsen, i anscende till decimalsystemets vigbet, men att de fleste likväl ansågo den nya bevämningen krona borde Tebytas mot benämningen Riksdaler riksgälds. Lifliga diskussioner uppstodo dessutom öfver tlera frågor, såsom huruvida konungen, i följd af grundlagen, ägde rättighet, att utan Riksens Ständers samtycke bestämma myntets enbet och underafdelningar, såsom nu skett sedan sista Riksdag; men hvilket Utskottet ansett enligt grundlagen twillhöra båda statsmakterna gemensamt; vidare öfver den frågan huruvida några punkter af hufvudgrunderna för Bankens lånerörelse behöfde för allmänhetens säkerhet fastställas i form af civil-lag, med Kongl. Maj:ts sanktion; och slutligen angående sjelfva utvexlingsdagens bestämmande till den 1 Juli, som egentligen påyrkades af Hrr B. Rosenblad, Hegardt och Friherre Palmstjerna, hvilket allt åtföljer den digra återremissen. Riksdagsfullmäktigen Anders Danielson har hos Redaktionen anhållit, att, i anseende till de mångartade tydningar ryktet och tidningarna gifvit åt innehållet af hans i Bonde-Ståndet upplästa anföranden rörande realisationen, få de samma, till redogörelse, såväl inför sina kommittenter som allmänheten, in extenso tryckta i detta blad. Denna önskan instämmer helt och hållet med den man äfven från många andra håll yttrat, i anseende till det uppseende detsamma väckt. Det första, rörande Betänkandet N:o 8, följer derföre här nedan: Med den öfvertygelse jag hyser om myntbestämnipgens nödvändighet och med det varma nit, som jag alltid skall egna åt allt hvad jag anser gagna mina medborgare, och framför allt åt det, som jag bor betrygga och lyckliggöra den stora massan af folket, hvilken man så ofta lemnar åt osäkerheten och uppoffringarne; är det mig: smärtande, att ej kunna gilia de för slog, Bankoutskottet i detta betänkande aflemnat, att den I nästkommande Juli öppna Rikseas Ständers Bank till vexling, i enlighet med 1830 års mynt-bestämningslag. Det är smärtande för mig, säger jag; ty det hade varit en af de lyckligaste stunder af min lefnad, det gladaste af de få ögonblick, då Försynen unnat mig, att såsom folkets representant se dess verkliga fördelar segra, om jag i de nitiske och upplyste mäns arbeten; som äga större kunskaper, än dem, hvilka kunnat inhämtas af en man ur folket, samt färdigheten att anordna och leda besluten, hade funnit en vilja och en handling, hvilka jag, med handen på hjertat, kunnat kalla: en vilja för folktts väl, 5 a Pe