(Insändt.)
En Stockholmsbe, som varit det länge och ön-
skar sin stad allt godt, har ej utan förundran hört
de, vid diskussionen hos Högvördige Preste-Ståndet,
angående Oiver-Ståthållaren Friherre Sprengtpor-
tens motion om accis på vårt bränvin, förekomne
yttranden om de stora fördelar, som skulle tillskyn-
das staden genom Riksdagarne. Välsignelsen har
dock inskränkt sig till en och annan, som haft le-
diga rum att aflåta, till allom dem, hvilka förse
laudets försarelade fäder med dryck och mat, och
kanske, om man fir tro malisen, till någon del af
det täcka könet. Vi andre Stockholms invånare
erfara deraf precist samma följder som af de stora
lustlägren, nemligen ondt om det vi sjelfva skola äta
och höjda priser på hvad som deraf finnes. I den
sednare händelsen kunna vi åtminstone fröjda oss åt
smällen ur bandgevären och kanonernes dån vid. de
bataljer, som levereras på Ladugårdsgärdet. Detta
tidsfördrif är väl ingen egentlig ersättning för hvad
magen går miste om — men så kan man också bli
ganska mait på Riksdagarne, utan att deraf ha det
minsta nöje.