(Insändt.) En Stockholmsbe, som varit det länge och önskar sin stad allt godt, har ej utan förundran hört de, vid diskussionen hos Högvördige Preste-Ståndet, angående Oiver-Ståthållaren Friherre Sprengtportens motion om accis på vårt bränvin, förekomne yttranden om de stora fördelar, som skulle tillskyndas staden genom Riksdagarne. Välsignelsen har dock inskränkt sig till en och annan, som haft lediga rum att aflåta, till allom dem, hvilka förse laudets försarelade fäder med dryck och mat, och kanske, om man fir tro malisen, till någon del af det täcka könet. Vi andre Stockholms invånare erfara deraf precist samma följder som af de stora lustlägren, nemligen ondt om det vi sjelfva skola äta och höjda priser på hvad som deraf finnes. I den sednare händelsen kunna vi åtminstone fröjda oss åt smällen ur bandgevären och kanonernes dån vid. de bataljer, som levereras på Ladugårdsgärdet. Detta tidsfördrif är väl ingen egentlig ersättning för hvad magen går miste om — men så kan man också bli ganska mait på Riksdagarne, utan att deraf ha det minsta nöje.