ned gaslysningen 1 Stockholm, hvars utomordentiga ördelar, i följd af ett par småsxkliga Immvändningar, singo hufvudstadens invånare för alltid uv händerna. REVY AF TIDNINGARNA. Uti Aftontidningen förekom för några dagar sedan en artikel om utsigterna för en Ministerförändring, har i landet. Dess redaktion beklagar, att bristen på sinekurer i Sverge försvårar möjlighelig ten för konungen att afskeda ministrar, hvilkas entledigande kunde begäras af representatioven. Under medgifvande, att denna konsideration icke alltid kan komma att sakna vigt i ett samhälle der konsiderat oner och skäl så ofta äro liktydiga, torde dock böra erinras, att den icke behöfver tillämpas på de nuvarande Herrar Stats-Råderne, som säkert skulle anse sig förnärmade af den tankan, att vara föremål för mediidavdet. Desse Herrar hafva nemligen alla en så pass anstävdig enskilt förmögenhet, att de mgaluoda — behöfde, såsom de Romerske diktatorerne, taga sin tillflykt till plogen eller uppsökas vid rotkiteln. Exempel saknas dessatom icke afven i vårt land, på högt uppsatte personer, som kunnat bära fattigdomen med hecer. Det är bekant, att Grefve Carl Adam Wachtmeister, är 1789, då han fann sina grundsatser fordra att såsom riksdagsman uppräda i oppnsition mot Gustaf III:s ränker och statskupper, förut sjelfmant afträdde från sina embeten såsom Guvernör för Kron-Prinsen och Ofverste Löjtnant vid Gardet, samt, emedan han var en fattig man, flyttade från sin granna våning på slottet, upp i tvenne ungkarlsrum i fjerde våningen i ett enskilt bus. Flere, om ock ej många dyuka, exempel kunna citeras. Hvilket lockande och Romorskt efterdöme för hvarje högmögende; och huru mycket lyckligare för dem, som icke äro nödsahade att följa det! S Granskaren har, under rubriken Blandade ämnen, i sitt sista blad bland anvnat företagit en ötversigt af Minervas och Nya ÄArgi yttranden rörande de sista uppträdena i Frankrike. Se här ett htet fragment deraf, som är temligen träffande: Argus har, såsom läsaren torde erinra sig, ifrån en viss epok med sådan värma omfattat Juste-milieu-Regeringens sak, att hans Franska patriotisin till och med nästan synes uppgå emotden Svenska. Stadd på denna goda väg, dekreterade han för langesedan, att det besvärliga mouvementet, hvarmed han i år och dag så erbarmeligen bråkat, ändtligen vore alldeles qväfdt i Frankrike, samt att den stora majoritet, Ministrarne inom Representationen kunde påräkna, vore ett ofelbart bevis derpå, att revolutions-planer och republikanska anslag i nämde land helt och hållit slagits uv hågen. -I följd af dessa visa förutsäganden, hafva, som man lätt kan finna, de sednaste mouvementerna i Lyon och Paris icke kommit Argus rätt val till pass; och en annan än han skulle härvid icke råkat i litet bryderi. Men en man med sådana resurser som hani sitt geni, är icke blott i stånd att reda sig i alla konjunkturer, utan vet äfven att vända dem till sin fördel. — Således är det, uti Onsdagens Argus, blott Aristokratier, som blifvit slagen och ohjelpligt slagen, uti de senaste blodscenerna i Frankrike; ty mouvementet och Jakobinerna hafva blott af Aristokraterna blifvit satta i rörelse, och det så oförsigtigt och förtidigt, att ingen förhoppning numera finnes för Aristokraterna, att komma på fötter igen. Vi lemna detta allt i sitt värde, och gratulera oss åt att man i vårt fand kan så skeft och lösligt som man vill, bedöma sådana vigtiga tilldragelser som dem vinu omnämt, utan att sådant leder till några följder; men vi vilja blott erinra Nya Argus, att det ej tyckes vara rätt ädelmodigt bandladt utaf honom, då ban såsom segerherre, på medelståndets och Konung Ludvig Filips vägnar, triumferar öfver den iysande seger, linie-trupperna och national gardet Paris vunnit öfver de arma, förförda galstrykaie, som blifvit kufvade, att Argus med det fula ordet infami oupphörlhges stämplar dessas krypskytieri, då han deremot aldrig säger ett ondt ord om de songliga Itrupparnes uppförande emot det värnlösa, oskyidiga loeh icke konspirerande folket, som hemma 1 sina tades, mördades och vräktes ut genom ionjus slag Istren, I Idant tyckes vara föga mera nän, Gvinnor och barn om hvarandra. Omiust, an dt å