näm la half va kronan — 06 sk. Silfver-specie 16 sk. Bko — 24 sk. Riksgälds, visserligen för sig betraktadt, ej afviker ifrån, eller rubbar det system, hvartill Utskottet syftat, utan fastmera deruti såsom underafdelning ingår; skulle dock en så lå enhet i mera betydlig mån afvika ifrån de kalkulations-, räkneoch föreställningssätt, saom under en längd af år blifvit genom vana ivplantade hos alla folkklasser, hvarföre Utskottet ej vågat föreställa sig dess antagande af majoriteten kunna ens med någon grad af sannolikhet förväntas. Och då härtill kommer, att de mångfalder af enheten, som Hr von Hohenhausen uppgifvit, ehuru deras tilläfventyrs mera strängt systematiska r.ktighet af Utskottet för öfrigt icke underkänhnes, skulle göra de flesta af redan bekanta och förut begagnade både äldre och nyare silfvermynt-pjeser oanvändbara i allmänna rörelsen, emedan deras vexliogsoch utbytes-värden i förhållande till det lagliga myntet icke kunde, utan nog invecklade aritmetiska operationer, utrönas och redas; skulle häraf en olägenhet uppstå, som Utskottet deremot, genom sitt modificerade förslag, tror sig hafva lyckats att, åtminstone i de vigtigaste hänseenden, efter möjligheten undanröja. Å en annan sida erkänner Utskottet sjelfmant, att de ofvan föreslagna myntpjesernas förhållande till de vid sista Riksgag antagne sex nya sedelvalörer icke blifver alldeles lika enkelt och lättfattligt; men några egentligen svåra och invecklade porportioner förete sig dock icke, då sedeln på 1 Rdr Bko motsvarar 15 krona; 3 Rdr Bko dito 45 krona; 10 Rdr Bko dito 15 kronor; 25 Rdr Bko dito 371 krona; 100 Rdr Bko dito 150 kronor; 500 Rdr Bko dito 750 kronor; som är vida enklare, än de nu så ganska vanliga reduktionerna: 16 sk. Rgs 10 sk. 8 rst. Bko; 32 sk. Rgs 21 ssk. 4 rst. Bko; 40 sk. Rgs 26 sk. 8 rst Bko; 10 Rdr Rgs 63 Rdr Bko o. s. v. Emot det nya föreslagna myntsystemet hafva äfven åtskilliga Reservationer blifvit i Bankoutskottet anmäldte. Hrr Lefren, Helledai), Mzxechel, samt Biskop Lundblad, bafva varit af den mening, att myntenhetens bestämmande tillhörde Konungen allena; och den sistnämde, jemte Prosten Ödman, Hr Helleda:j samt af BondeStåndetsLedamöter Petter Persson från Jönköpings Län, Brisman från Skaraborgs, och Erik Svanberg från WesterNorrlands, ansågo dels nya förändringar i vanliga räkningen betänklige, dels decimalsystemet mindre tjenligt, samt hufvudsakligen tiden icke nu vara inne för denna förändrings antagande. Vi anse öfverflödigt att nu upptaga alla dessa anmärkningar, emedan de utan tvifvel återkomma vid diskussionen inom Stården. Plenum hos Ridderskapet och Adeln eftermiddagen den 25 April företedde föga märkvärdigt. För diskussionen om bevärings-skyldigs rättighet att få sätta karl i sitt ställe, böra vi dock i korthet redogöra. Hr af Dalström var ej af Ekonomiutskottets tanka i denna punkt: Konskriptionens syftning strider deremot. Det är egennyttan som säger, att den, hvilken har näringsfång, må få sätta karl i sitt ställe. Finge en sådan åsigt göra sig gällande, så komme proletarier och lösdrifvare att blifva Fäderneslandets enda försvarare. Tider ha dock varit, när en hvar ansågs skyldig att bära, vapen; den som undandrog sig var ärelös. Bok, penna, aim, plog: intet bör fritagas från pligten ätt offra blod och lif för fäderneslandet. År 1812 ville man ej frikänna någon från inmönstring. Den som exercerat blott några få dagar vid 21 års ålder, duger ej till krigstjenst, då han är några och trettio. Den lejde är trög, men den frivillige rask och oförtruten. Med talaren imstämde Hr v. Troil, som ansåg ingen böra undandraga sig vapenöfningen, hvarigenom äfven den paniska fruktan, som hos mången finnes mot krigstjensten, skulle. försviona, Grefve Öronhjelm ansåg fritagande från vapenöfningar böra så mycket mindre tillåtas, som en allmän beväring blifver nödig, derest den lyckliga dag en gång skall komma, då värfvad armd ej mera må behöfvas. Hr Riben anmärkte att, som duglig karl bör sättas i stället, så vore ej något hinder för legning. H, Ex. Grefve Brahe upplyste hvad i detta afseende redav är stadgadt, och att någon förändring dervi icke är nödvändig, hvari åtskilliga andra talare hufvudsakligen instämde. OR 2 . :