lagstiftningen, ty om, i anseende till dess resul-
tater, den dagliga erfarenheten lemnar ofarmtligt
mycket alt önska, så lemnar den likväl ej så myc-
ken anledning till klagan, som om denna makt äf-
ven hvilade uti Rikets Ständers händer. Bränvins-
frågan vid denna riksdag har utan tvifvel lemnat
ojäfaktiga prof på, huru inskränkte Statsmannaåsig-
terne inom lagstiftningen i. allmänhet visa sig.
Med undantag af riksdagsfullmäktigen Anders Da-
nielssons motion om bränvinsbränningen, som vi
funnmit klok och skild ifrån allt småintresse, så haf-
va vi sett ipgenting, som ännu ådagalagt, att man,
vid behandlingen af denna fråga, aflägsnat sin tan-
kegång ifrån det enskilta lilla brygghusets inskränkt-
het, för att med en blick på det hela omfatta frå-
gan i anseende till dess allmänna verkningar på
landet, ifrån de otaliga följder som kunna komma
att leda sig ifrån ett gemensamt ursprung. Gud
hjelp os:! Våra utskylder och skatter äro tryckan-
de och svåra; men ingenting inom ett samhälle är
så förstörande, som osäkerhet ock oupphörliga kast-
ningar, ifrån dena ena ytterligheten titl den andra,
uti ekonomisk lagstiftning.
Om regeringen önskade husbehofsbränningens ut-
vidgning till en mngdubblad produktion, så böra
de åsigter, som uti de fleste riksdagsmotionerna sökt
göra sig gällande, på allt sätt och vis befrämjas;
men skulle regeringen icke vara af den tanka, att
denna näringsgren utgör en förmånlig eller sedebe-
främjande hemslöjd inom hvarje koja, så vore det
försigtigt; alt i tid åt detta äreade gifva den rikt-
ning, som öfverensstämmer med de högre åsigter,
som af en regerirg, tvifvelsutan bättre än af den
enskilte, kunna uppfattas.
Författaren till denna uppsats hoppas att den of-.
van anmärkte Iosändarens förslag måtte hos rege-
ringen väcka lika litet afseende, som det mesta af
allt det som till bränvinsbränningens reglerande vid
riksdagen blifsit anfördt; cch den säkraste utvägen
för hvarje regering att vinna folket: förtroende, är
utan tvifvel, att visa sig iosigtsfull och klok vid
handhafvandet af den lagstiftningsmakt den äger;
ty det blifver alltid eit bevis på svaghet, då den
maktägande till pvågon annan: afträder maktutöfnin-
gen, när den påkallar någon bkögre grad af efter-
tanka, eller framkallandet af något ansvarsfullare
resultat. — Sat sapienti!