SrORTLUUT UC 1CSIClCUlldlI5S8a JEIORKUIHNgaly, SVil RKUllna finnas nödige, tillstyrker Utskottet: att följande Bankens utlåningar måtte till nästa riksdag fortsättas, nemligen: a) de ofvannämde kreditiven till Manufakturdiskonten, Jernkontoret och Fahlu Bergslag, det mot 4 procents ränta, till belopp af högst 22 222 33,333 35 Aidr bestämda kreditivet för Stockbolms stads Brandförsäkringskontor, och kreditiven för Sparbanker mot 3 procents ränta till det stadgade beloppet af högst 50,000 R:dr för Stockkolms, 20,000 RB:dr för Göteborgs och 10,000 R:dr för någon af de öfriga; b) lån mot pant af guld och silfver, koppar, jern och öfriga effekter, som finnas uppräknade i nuvarande Bankoregiementet 4 art. 4 afd. SY 10 och 15. c) de så kallade Odlingslånen, som likväl efter deras nuvarande beskaffenhet rigtigare borde benämnas Skiftesoch Odlingslån. d) Fastighetslånen, till ett maximum af 4,770,090 Rdr. Utskottet anser deremot: att Banken ej hädanefter bör utgifva några nya lån till städer eller korporationer. Bankers utlåningar böra nemligen vara, antingen på kort tid ellev ock mot sådana fordringshandlingar, som utan alltför mycken svårighet skulle kunna säljas eller hypotiseras; i hvilket sistnämde hänseende förbindelserna för de lån, som af vissa städer och korporationer under kollektiv ansvarighet för ränteoch kapitalafbetalning innehafvas, synts Utskottet vara af ofördelaktigare beskaffenhet än de egentliga fastighetslånen till viss man mot lemnad inteckningssäkerhet. Bankodiskonten. Denna inrättning synes isitt närvarande skick illa motsvara sitt ändamål. Genom omsättnicgar och ny skuldsättning i mån af den gamlas afbetalning, hafva diskontlånen till stor del öfvergått till natur af stående lån. Oiägenhesheterne häraf äro, å ena sidan, att tillgångarne vanligtvis befinnas så upptagne, att den näringsidkare. som tillfälligtvis behöfver ett lån, ej kan erhålla det förr än efter en längre tids väntan; å en annan sida åter, är jordbruket illa betjent med, att för sina stående eller åtminstone i allmänhet vida långvarigare skuldsättningar nödgas begagna lån, som genom det alltjemt återkommande behofvet att omsättas, medföra ökade besvär och omkostnader. : Det tyckes derföre som en hvar borde blifva bäst belåten med, att de båda slagen af lånerörelse, som här blifvit antydda, efter hand ifrån hvarandra afskiljas. För lånen på längre tid synas Hypoteksföreningar, i den mån de hunnit bildas och träda i verksamhet, erbjuda den naturligaste tillgång och de förmånligaste vilkor; hvaremot handeln och näringar böra kunna söka och finna de för dem erforderlige och för devas behof bäst afpassade understöd, dels uti sådan låneanstalt, hvarest ingen, hvarken direkt eller indirekt omsättning äger rum, och dels genom öppnadt tillfälle för så kallade kassa-kreditiv. Det är emellertid Utskottets mening, att den nuvarande Bankodiskontens fonder endast långsamt och med varsamhet böra öfverflyttas till nyttigare slag af lånerörelse. Och Utskottet tillstyrker i sådant afseende: , a) att Bankodiskontens nu ägande låneförlag af Banken, som; med inberäkning a de dithörande efter enahanda grunder förvatade Provinslånekontorens förlagskapital ubBör en sum: ma stor 8,000,000 R:dr, måtte ådigen från och med år 1835 förminskas med i procent eiler 240,000 R:dr. b) att sjelfva Diskontrörelsen forgår lika som hittills, endast med den förändrirg, att det högsta belopp, hvarföre en person som låntagare får häfta, då fråga är om nyttlåns utbekommande, bestämmes ifrån början af år 1835 till 5000 R:dr, samt af Bankostyrelsa beror att, efter 1936 års slut, ytterligare smmaledes nedsätta detta högsta lånebelopp til 4000 R:dr. Utskottet gör sig förvissadt, att en nedsättning i Bankodiskontfonderne på detta lånsamma och nästan omärkliga sätt beredd, icke skål kunna medföra ens något kännbart betungane för de gäldbundne, helst den indragna summan såsom här nedanföre visas, ingalunda är afsedt för allmänna lånerörelsen gå förlorad, och inskrnkningen skulle i öfrigt drabba endast sådana störr låntagare, som först kunna blifva i tillfälle begaga de lättnader