TIVIIlAaCiULtLIia Jalltt Hvit HUItl5t IULULC tj) HYVUTYCARET 202 långt utsträckas. Mycket kunde förändras på 10 år, än mera på en obegränsad tid. Borgenärens rätt tycktes ej vara för nära trädd, då han hade 10 år på sig för att uttaga sin fordran. Då ej å någondera sidan skada derigenom kunde uppkomma, och för vinnande af enhet i åsigter, hade Utskottet stanrat uti det ifrågavarande beslutet. — Hr Hessle medgaf alt preskriptionen uti 1800 års förordning åsyftade vinnande af säkerhet uti bevisningen; sådant vore äfven ändamålet med utsträckandet af denna preskription till domfäste fordringar. Genom ett exempel sökte talaren ådagalägga att, äfven i afseende på sådane, bevisning ofta kan komma i fråga. Frågan om ett undantag i detta fall för korkurser, ansåg han ej böra hit, enär den afträdda egendomen vore borgenärnes tilibörigbet och de således icke, för utbekommande af hvar sin andel i den-amma, efter konkursdomens lydelse, behöfde göra vidare bevaknirg; det vore således blott bristen som borde anmälas. — Hr Helledaij hade aldrig tvekat, att icke 1800 års förordning redan förut varit tillämplig på fastställde domar, och yrkade derföre att betankandet i allo måtte bifallas; men, ef:er framställd proposition, blef detsamma däterremitteradt. Lag-Utskottets betäntande N:o 25 deruti Utskottet afstyrkt bifall till föreslagen skärpning i straffet för skogsåverkan. — Hr Böök framställde utiett skriftligt anförande de många skäl, som efter hans mening talade för bifall till motionen; — khan trodde den tid vara kommer, då medborgare borde tillerkännas lika skydd för all egendom, och yrkade derföre att åverkan måtte beläggas med enkla tjufvaböter, och betänkandet återremitteras. — Hr Båath: Ständerne hade vid förra Riksdagen icke funnit tillämpliga skäl till den då yrkade ansvarsbestämmelse af lika beskaffenhet. Utskottet hade icke trott, att förbållanderna sedan den tiden ändrats. Äfven borde afses att allmänheten ej vid sktogsåverkan fästade begreppet om stöld; huruvida detta vore rätt eller orätt hörde ej hit, men man borde akta sig att stifta en lag, som ej fann stöd i alimänna opinionen. — Votering och återremiss. I anledning af en Kongl. Skrifvelse, om ytterligare statsanslag för armdens Pensions-Kassa, om dispositionen af ackordsreglerings-anslaget och om belåningsrätt å ackordsfondens obligatoner, hade Stats-ut-kottet först afstyrkt ökadt ärligt anslag till Pensions-Kassan, då Stat:verkets bidrag til denna inrättning redan utgöra ett ansenligt belopp och tillgångarne ej medgifva något ytterligare tillskott; och angående pensions-anslag åt de militärer, som hädanefter i krig varda blesserade, hade Utskottet tillstyrkt, att alla i armen tjenstgörande officerare, under-oficerare cch civile tjenstemän, hvilka under krig emot rikets fiender varda så svårt blesserade alt de derigenom blifva oförmögne att i Rikets Yjenst qvarstå, må förklaras berättigade, att erhålla årligt pensionsunderstöd, till det belopp och i den ordning, som R. St., efter sig företeende omständigheter, då bestämma. — Hr Halling önskade återremiss, på det beloppet af det nuvarande anslaget på indragningsstat för detta ändamål måtte uppgifvas. — Hr Vern: att han inom Utskottet biträdt utlåtandets förra moment, men reserverat sig emot det senare; det deruti gifna löfte om pensioner åt blesserade, ansåg talaren vaia alltför vidsträckt; han ville visst medgifva statens skyldighet att biträda dem, men man kunde dock tänka sig förhållanden, då ett sådant biträde ej kunde utgå utan att alltför mycket betunga de skattdragande. Det vore orättvist att lofva pensioner åt Dblesserade officerare, under-officerare och civile tjenstemän, men derifrån utesluta soldaterne, som dock voro svårast betungade af kriget och efter en blessyr mest vanlottade, då de ej kunde äga de intellektuela resurser, som man borde förutsätta hos befälet. — Äfven önskade talaren, att i fall Utskottets princip gillades, det måtte bestämdare uttryckas, att blesserade endast i det fall vore berättigade till pension, att de till statens tjenst och ej, blott till kygstjenst voro oförmögne; eljest kunde inträffa att en millitär, som efter kriget hugnades med en Landshöfdingeeller er indrägtig Postmästare-beställning, ändock fick uppbära pension som blesserad. En fattig stad bör ej pensionera rika medborgare, särdeles som motivet för ingående i krigstjenst aldrig vore pekuniär vinst. Man beträdde vanligen denna bana at äregirighet, fåfänga eller fosterlandskänsla — ettdera eller gemensamt; således vore ej hoppet om pension behöfligt