TIVIIlAaCiULtLIia Jalltt Hvit HUItl5t IULULC tj) HYVUTYCARET 202
långt utsträckas. Mycket kunde förändras på 10
år, än mera på en obegränsad tid. Borgenärens rätt
tycktes ej vara för nära trädd, då han hade 10 år
på sig för att uttaga sin fordran. Då ej å någon-
dera sidan skada derigenom kunde uppkomma, och
för vinnande af enhet i åsigter, hade Utskottet stan-
rat uti det ifrågavarande beslutet. — Hr Hessle
medgaf alt preskriptionen uti 1800 års förordning
åsyftade vinnande af säkerhet uti bevisningen; så-
dant vore äfven ändamålet med utsträckandet af
denna preskription till domfäste fordringar. Genom
ett exempel sökte talaren ådagalägga att, äfven i af-
seende på sådane, bevisning ofta kan komma i frå-
ga. Frågan om ett undantag i detta fall för kor-
kurser, ansåg han ej böra hit, enär den afträdda e-
gendomen vore borgenärnes tilibörigbet och de så-
ledes icke, för utbekommande af hvar sin andel i
den-amma, efter konkursdomens lydelse, behöfde
göra vidare bevaknirg; det vore således blott bri-
sten som borde anmälas. — Hr Helledaij hade al-
drig tvekat, att icke 1800 års förordning redan för-
ut varit tillämplig på fastställde domar, och yrka-
de derföre att betankandet i allo måtte bifallas;
men, ef:er framställd proposition, blef detsamma dä-
terremitteradt.
Lag-Utskottets betäntande N:o 25 deruti Utskottet
afstyrkt bifall till föreslagen skärpning i straffet för
skogsåverkan. — Hr Böök framställde utiett skrift-
ligt anförande de många skäl, som efter hans me-
ning talade för bifall till motionen; — khan trodde
den tid vara kommer, då medborgare borde tiller-
kännas lika skydd för all egendom, och yrkade der-
före att åverkan måtte beläggas med enkla tjufva-
böter, och betänkandet återremitteras. — Hr Båath:
Ständerne hade vid förra Riksdagen icke funnit til-
lämpliga skäl till den då yrkade ansvarsbestäm-
melse af lika beskaffenhet. Utskottet hade icke
trott, att förbållanderna sedan den tiden ändrats. Äf-
ven borde afses att allmänheten ej vid sktogsåverkan
fästade begreppet om stöld; huruvida detta vore
rätt eller orätt hörde ej hit, men man borde akta
sig att stifta en lag, som ej fann stöd i alimänna
opinionen. — Votering och återremiss.
I anledning af en Kongl. Skrifvelse, om ytterli-
gare statsanslag för armdens Pensions-Kassa, om
dispositionen af ackordsreglerings-anslaget och om
belåningsrätt å ackordsfondens obligatoner, hade
Stats-ut-kottet först afstyrkt ökadt ärligt anslag till
Pensions-Kassan, då Stat:verkets bidrag til denna
inrättning redan utgöra ett ansenligt belopp och
tillgångarne ej medgifva något ytterligare tillskott;
och angående pensions-anslag åt de militärer, som
hädanefter i krig varda blesserade, hade Utskottet
tillstyrkt, att alla i armen tjenstgörande officerare,
under-oficerare cch civile tjenstemän, hvilka under
krig emot rikets fiender varda så svårt blesserade
alt de derigenom blifva oförmögne att i Rikets
Yjenst qvarstå, må förklaras berättigade, att erhålla
årligt pensionsunderstöd, till det belopp och i den
ordning, som R. St., efter sig företeende omständig-
heter, då bestämma. — Hr Halling önskade åter-
remiss, på det beloppet af det nuvarande anslaget
på indragningsstat för detta ändamål måtte upp-
gifvas. — Hr Vern: att han inom Utskottet bi-
trädt utlåtandets förra moment, men reserverat sig
emot det senare; det deruti gifna löfte om pen-
sioner åt blesserade, ansåg talaren vaia alltför vid-
sträckt; han ville visst medgifva statens skyldig-
het att biträda dem, men man kunde dock tänka
sig förhållanden, då ett sådant biträde ej kunde ut-
gå utan att alltför mycket betunga de skattdra-
gande. Det vore orättvist att lofva pensioner
åt Dblesserade officerare, under-officerare och ci-
vile tjenstemän, men derifrån utesluta soldaterne,
som dock voro svårast betungade af kriget och ef-
ter en blessyr mest vanlottade, då de ej kunde ä-
ga de intellektuela resurser, som man borde förut-
sätta hos befälet. — Äfven önskade talaren, att i
fall Utskottets princip gillades, det måtte bestäm-
dare uttryckas, att blesserade endast i det fall vo-
re berättigade till pension, att de till statens tjenst
och ej, blott till kygstjenst voro oförmögne; eljest
kunde inträffa att en millitär, som efter kriget hug-
nades med en Landshöfdinge- eller er indrägtig
Postmästare-beställning, ändock fick uppbära pen-
sion som blesserad. En fattig stad bör ej pensio-
nera rika medborgare, särdeles som motivet för in-
gående i krigstjenst aldrig vore pekuniär vinst. Man
beträdde vanligen denna bana at äregirighet, fåfän-
ga eller fosterlandskänsla — ettdera eller gemen-
samt; således vore ej hoppet om pension behöfligt