respondenten att besvara påståendet; men då Insändaren af artikeln i sin enfaldighet, som hans ord ganska träffande faila, försäkrar, att ingen borgare varit närvarande, så har han deruti onekligen rätt, såvida han sjelf skulle varit den ende, emedan det på hela artikeln synes, att Författaren icke är någon sannskyldig medlem af Lunds aktningsvärda borgerskap, utan en simpel skinnbracka, hvilken icke vågar utsätta sitt namn emot Hr Assar Lindeblads, utan derföre skyler sig bakom Svenska Minervas breda rygg, med hvilken han påtagligen har en nära sjalsfrändskap, som hon dock torde vara för förnäm att vilja vidkännas. — Vidare skrifver han 1i brefvet, att det enda vid tillfället förnimbara? var solstrålarne och ett femdubbelt vivatrop. För ait detta skulle kunna vera det enda förnimbara, bar säkerligen Insändaren för tullfället varir försedd med en temmeligen tat florshufva, sannolikt pådiasen för att skydda sin fina hy mot dessa solstralar. Vi hafva sedermera af pålitlig man hört sågas, att denne kälkborgare är köttslig bror med den invånaren i Malmö, hvilken uti det enstilta brefvet från Malmö i Postoch Inrikestidningen gjorde sg den fruktlösa mödan ait motsäga hvad som i alla tidningar och enskilta bref yttrades öfver opi nionen i Skäne, 1 afseeude på utgången af sjuttiotvåan. Den gamle Jurnalen, som numera stundom är rött olycklig, bar atven ifrån Skåne fått emotiaga en uppsats på dålig vers, hvilken den stackars mannen funnil sig tvungen att intaga, oaktadt han sjelf skäms så mycket för dem, att han anselt nödvandigt, att med en sötsur min uti ingressen på förhand ursäkta sig för dess innehåll, Detta behöfs också, ty skriften ar ömklig allt igenom. Författaren anvgifver sig redan i första versen, genom utropet: En vare Herrskare, samt genom sin anspelning på lyckan af Carl X:s tidehvarf, af hvars åtgärder tusentals familjer fingo svida i flera generationer ), vara en af dessa suveränitetens tillbedjare, hvilka blott finna sig lycklige i samma mån de dvaljas djupare ned i stoftet, och för en enda stråle af den högsta nådesolen gerna försaka allt, hvarpå den frie mannen sätter något värde. Det vore lisa oklokt som ändamålslöst att slösa någon tid på försöket att omvända sådana naurer, emedan frihetens almosfer för deras iungor och hjertan vore iika dödande, som luften för fiskarna. t) Det var egentligen under den maktiystne Gustaf III:s td, som Carl X: e upph it 1 I ull skyarna, och ligt me doc i i te f raft, e:dumgassione och a betsan den lyckan, som i vår tid varit m ifven af idel dugligt folk; men om ma vara on ser på följderna, finnes ingen Konung, hvars å gärder bragt så många tusentals enskilta i armod för att rikta sk attkamn naren, — ett system, hvars förderfighet den dyrköpta erfarenheten nogsamt lärt alla upplyste att inse. Från hans regleringar förskrifver sig dessutom till större delen den tanga och oformliga staismaschin, som så bårdt trycker på de skattdragande, och för hvars reformerande så mänga fruktlösa försök göras. Vi hafva en gång förut omnämt för våra läsare