respondenten att besvara påståendet; men då In-
sändaren af artikeln i sin enfaldighet, som hans
ord ganska träffande faila, försäkrar, att ingen bor-
gare varit närvarande, så har han deruti onekligen
rätt, såvida han sjelf skulle varit den ende, eme-
dan det på hela artikeln synes, att Författaren icke
är någon sannskyldig medlem af Lunds aktnings-
värda borgerskap, utan en simpel skinnbracka,
hvilken icke vågar utsätta sitt namn emot Hr As-
sar Lindeblads, utan derföre skyler sig bakom
Svenska Minervas breda rygg, med hvilken han
påtagligen har en nära sjalsfrändskap, som hon
dock torde vara för förnäm att vilja vid-
kännas. — Vidare skrifver han 1i brefvet, att
det enda vid tillfället förnimbara? var sol-
strålarne och ett femdubbelt vivatrop. För ait
detta skulle kunna vera det enda förnimbara, bar
säkerligen Insändaren för tullfället varir försedd med
en temmeligen tat florshufva, sannolikt pådiasen
för att skydda sin fina hy mot dessa solstralar.
Vi hafva sedermera af pålitlig man hört sågas,
att denne kälkborgare är köttslig bror med den
invånaren i Malmö, hvilken uti det enstilta bref-
vet från Malmö i Post- och Inrikestidningen gjorde
sg den fruktlösa mödan ait motsäga hvad som i
alla tidningar och enskilta bref yttrades öfver opi
nionen i Skäne, 1 afseeude på utgången af sjuttio-
tvåan.
Den gamle Jurnalen, som numera stundom är
rött olycklig, bar atven ifrån Skåne fått emotiaga
en uppsats på dålig vers, hvilken den stackars man-
nen funnil sig tvungen att intaga, oaktadt han sjelf
skäms så mycket för dem, att han anselt nödvan-
digt, att med en sötsur min uti ingressen på för-
hand ursäkta sig för dess innehåll, Detta be-
höfs också, ty skriften ar ömklig allt ige-
nom. Författaren anvgifver sig redan i för-
sta versen, genom utropet: En vare Herrskare,
samt genom sin anspelning på lyckan af Carl X:s
tidehvarf, af hvars åtgärder tusentals familjer fin-
go svida i flera generationer ), vara en af dessa su-
veränitetens tillbedjare, hvilka blott finna sig lyck-
lige i samma mån de dvaljas djupare ned i stoftet,
och för en enda stråle af den högsta nådesolen ger-
na försaka allt, hvarpå den frie mannen sätter nå-
got värde. Det vore lisa oklokt som ändamålslöst
att slösa någon tid på försöket att omvända sådana
naurer, emedan frihetens almosfer för deras iungor
och hjertan vore iika dödande, som luften för fi-
skarna.
t) Det var egentligen under den maktiystne Gustaf
III:s td, som Carl X: e upph
it 1 - I
ull skyarna, och
ligt
me
doc i
- - i te
f raft, e:dumgassione och a betsan
den lyckan, som i vår tid varit m
ifven af idel dugligt folk; men om ma
vara on
ser på följderna, finnes ingen Konung, hvars å
gärder bragt så många tusentals enskilta i ar-
mod för att rikta sk attkamn naren, — ett system,
hvars förderfighet den dyrköpta erfarenheten
nogsamt lärt alla upplyste att inse. Från hans
regleringar förskrifver sig dessutom till större de-
len den tanga och oformliga staismaschin, som
så bårdt trycker på de skattdragande, och för
hvars reformerande så mänga fruktlösa försök
göras.
Vi hafva en gång förut omnämt för våra läsare