är en sådan opinionens riktning en vink för Rege-
ringen, som hon icke lemnar obegagnad. Ministö-
ren i sådana stater aktar sig vanligen att föreslå
saker, om hvilkas beviljande: den icke äger någon
sahnolik förhoppning, och om hon under de par-
lamentariska öfver läggning arna finner en opinion
rådande hos folkets representanter, undviker hon
att stöta den, försöker ej att, den till trots, ge-
nomdrifva en antinationel plan, och återtager i
tid ett af opinionen ogilladt projekt, hellre än att
bilottställa sig för dess förkastande, eller att endast
segra genom en majoritet, som i sjelfva verket är
att anse för en minoritet. Sålunda har man sett
Englands Ministrar, vid tilifellet af Drottningens
process, ett ärende, hvarvid Konungens personlig-
het var på det plrahögsta intresserad, och som
han, med hela passionens (iflizhet, önskade efter
sio vilja få geno: nfördt, sedan det i öfverhuset er-
hållit de tre läsningarna, och således röstpluralite-
ten derför var gifven, likväl återkalla salen, eme-
dan den var m äntiaationell.
Så bandla Regenternas rådgifvare i andra stater;
det vore mera önskligt än det är sannolikt, att de
hbazdlade äfven så; här i Sverge, Möjligtvis kan
detta i en framtid bli fallet; men då man erimrar
sig det emot all konstitutionel princip stridande
system, Regeringen hitt ls opåtaldt och oannsärkt
fått följa, att afslå Ständernas beslut i lagfrågor,
att icke alls låtsa märka deras yttrade tanka i så
kallade önskmnasmål — ett förfarande, som lagens
bokstaf l:kväl gillar — så visar sig åtminstone icke
för våra ögon någon utsigt till framgång för folk-
opinionens fordring gar, Så vidt det skall ske endast
genom opinionevs egen moraliska kraft. När här-
till lägges, att Sserges Ständer icke en gång äga
rättighet, att väcka fråga om Regerings- och Do-
mearemakts beslut och handlivgar, om verkställig-
beten af någon lag eller inrättning, emedan Rege-
ringsformens 90 I., genom en obegriplig inkonse-
gens, bestäm dt förbinder det, och det för öfrigt
bland de tre Ofrälse Stånden ic ke finnes någon Re-
geringens Embetsman, till hvilken en sådan fråga
skulle kunna ställas — så återstår intet annat me-
del för Ständerna, att i laglig väg verka på Rege-
2irgen, än gerom bevillningen, och det är då Sta! S-
utskottet, som Gpinionen måste adressera sig till,
för att förmå det uppträda som en medlare emel-
jan sig och Styrelsen.
Lika oerhördt är kaptenens räsonnement i frågan
oem de särskilta utgiftsttlarna. Icke nöjd dermed,
att tilistyrka Stats-Utskottet att afslå alla brgär-
da anslag, på den grund som kaptenen i sin för-
ryckthet uppgifver, att administrationen skulle
vara i behof af reformer, och at det sålunda icke
vore tjenoligt alt nu under tiden öka lönerna, vill
han till och med göra besparingar I) och före-
slår sådana i sjelfva ministerstaten.
Om ministerstatens öfverdrifna höjd, säger Förf.,
är så ofta taladt, och så mycket och så tydeligen
bevisadt, att vi med några få ord kunna reka-
pitulera det, och a!t hlotta handlingen återstår för
Ständerna. Man bar anmärkt, att Ministrar utgö-
ra en statslyx, om hvars öfverflödghet man nu bör-
jar bli allt mer och mer ense. Man har sagt, att
Ambassadörernes och Ministrarnes hela befattning,
der, att öfverlemna en not, eller förfata en sådan
efter ett hemifrån gifvet formulär, Ika väl kunde
förrättas af en Chargd daffaires, men hvars anspråk
på representation aro vida mindre; att då det stun-
dom händer — d. v. s. då det händer alla år —
att en Minister reser om på permission, blir
borta bela månaderna och år, samt hans tjenst
under tiden förrättas af Le gations - sekreteraren,
märker man icke, att de vänskapliga relationerna
bofven emellan lida något afbrot!; att om en Svensk
Minister affekterar att lefva på en lika lysande fot
som en Fransk eller Engelsk, sådant likväl icke
missleder någon till den irriga förmodan, att! Sver-
oe är ett lika så rikt och mäktigt land som Frank-
rike och England: att detta tomma skryt tvertom
vacker den tänkandes ömkan för en stat, som vill i
yslig prakt ställa sig på eo punkt, der naturen ej
ta! it henre, och hvilken en ädel tarflighet skulle
vida mer hed:a; att sluteligen det verklig ga anse-
endet mindre beror på den tram en mivister för,
in på havs aktningsvärda pen rsonlighet, och att,
om Regeringen endast väljer så qvalificerade män,
bli dess represenlanter nog värderade, både för
leras egen skull och för den styrelse som förstod
lin Foss IT a hen po og oo nr AR