kunde vara för en hedersman. Vi, slogo upp det Svenska Könver saliads-lexikon på Babo — nej! Babord — nej! Styrbord — nej; hvarken vid högra eller venstra permen i boken. Vi erinrade oss slutligen Franz Maria Babo, Professor i Minchen, som skrifvit flera skådespel, och hvilken äfven lärer varit författaren till detta. Otto von Wittelsbach kan ej kallas ett omoget arbete, åtminstone hvad dess ålder beträffar, ty den äger sitt goda halfva sekel på nacken. Det var Svenska scenen förbehållet att fira dess jubelfest. Någon anvan anledning att åter framkalla det åldriga skådespelet, kan icke gerna hafva varit för handen. Nekas kan det dock ej, att skådespelet för sina är äger mycken vigör, Språket saknar ejstyrka, och handlingen är så rask som det historiska amnet möjligen kan medgifva. Dess förnämsa förtjeust är att det blifvit behandladt i fullkoml:g enlighet med historien, och vi anse det derföre öfver!löd alt göra en recit af innehållet. Det he fvudsakligaste fel skådespelet äger är utan tvifvel det sätt, hvarpå sjelfva hjeltess karakter är framställd. Att söka väcka intresse för sin hjelte bör väl ligga hvarje skådespelsförfattare om hjertat, men detta synes Hr Babo antingen icke ha brytt sig om, eller har det fullkomligt misslyckats honom. Oito von Wittelsbach är en af dessa medeltidens råa riddare, som satte hela sin ära i mur-kelstyrkan, och som ej visste värdera andra utlmärkelser, sn dem de kunde tillkämpa sig på slagtfältet eller i tornerspeleo. Otto kan ej en gång läsa innartill. Det är sant, i r3:de seklet var sådavt ej ovanligt biand riddarne, och om vår tid fordrar denna förmåsa af siva hjeltar, så är den dock ej alldeles oumbärlig. Otto är vidare en enkl nys, som äger ett par söner, ät hvilka han med all gevalt ville skaffa en styfmoder. Säga hvad man vil, så år det dock ej alldeles poetiskt att välja cn enkling till sin hjelte — och på köpet en enkling, som ingalunda vill gifta six af kärlek, utan blott derföre, att hans gossar skola få en mamma. För detta ändamål har han af kejsar Filip betingat sis, alt få hans äldsta dotter till gemål. Detta bar väl kejsarn lofvad, men får sedan andra afsigter med Kunigunda, och Otto, som är en snarstiekon herre, bir förargad öfver denna brist på ordhållighet. Han tröstar sig dock lätt, ty kejsarn äger avnn en dotter, Beatrix, som kan vara lika god för ändamålet, men äfven hon är bortlofvad. Då blir Otto alldeles befängd, och kan ej stillas på annat sätt an att kejaren lofvar skrifva ett rekommendatiovsbref till hertigen i Polen, att denne måtte ge Otio sin dotter. Ett tu tre ställer då Otto sin kappsäck i ordung, och ger sig af till Polen. Hvad som vidare tilldrager sig, känner man af lustorien. Läsaren, ficner emellertid, att Hr Ottos kurtis är något egen. Om rolernas fördelning och utförande är litet eller intet att säga. Huru sådana roler fördelas kan vara upgefär iika indillerent, som om gardisten N:o 7 eller 77 nommenderas på vakt. Det enda som förtjenade någon uppmärksamhet var kostymerna och dekorationerna. Hr Åhmanson i sin mantel, (devsamma som af Kristiern IU nyttjas i Gustaf Wasa) skulle med fördel kunna visas som guldfasan i ett menageri. År Almlöfs tornerdrägt är praktfull, och i allmonhet syntes gulddragarne hafva gjort goda allärer på pjesen. Första representationen gafs för fullt hus, och åtskilliga applådissementer inställde sig mekaniskt. Vid några barnkammarscener fingo de gråtmilda tillfälle att visa sitt Oömma hbjertelag, och det slog in som står i Jaques Pancrace, att Kokerskan och många med henne fällde tårar. EKOT TE FYLLD DEI NET EP KASMAIEEN IE E ANNONSER: