kunde vara för en hedersman. Vi, slogo upp det
Svenska Könver saliads-lexikon på Babo — nej! Ba-
bord — nej! Styrbord — nej; hvarken vid högra el-
ler venstra permen i boken. Vi erinrade oss slut-
ligen Franz Maria Babo, Professor i Minchen, som
skrifvit flera skådespel, och hvilken äfven lärer va-
rit författaren till detta.
Otto von Wittelsbach kan ej kallas ett omoget
arbete, åtminstone hvad dess ålder beträffar, ty
den äger sitt goda halfva sekel på nacken. Det
var Svenska scenen förbehållet att fira dess jubel-
fest. Någon anvan anledning att åter framkalla det
åldriga skådespelet, kan icke gerna hafva varit för
handen. Nekas kan det dock ej, att skådespelet för
sina är äger mycken vigör, Språket saknar ejstyr-
ka, och handlingen är så rask som det historiska
amnet möjligen kan medgifva. Dess förnämsa
förtjeust är att det blifvit behandladt i fullkoml:g
enlighet med historien, och vi anse det derföre öf-
ver!löd alt göra en recit af innehållet.
Det he fvudsakligaste fel skådespelet äger är utan
tvifvel det sätt, hvarpå sjelfva hjeltess karakter är
framställd. Att söka väcka intresse för sin hjelte
bör väl ligga hvarje skådespelsförfattare om hjer-
tat, men detta synes Hr Babo antingen icke ha
brytt sig om, eller har det fullkomligt misslyckats
honom. Oito von Wittelsbach är en af dessa me-
deltidens råa riddare, som satte hela sin ära i
mur-kelstyrkan, och som ej visste värdera andra utl-
märkelser, sn dem de kunde tillkämpa sig på slagt-
fältet eller i tornerspeleo. Otto kan ej en gång
läsa innartill. Det är sant, i r3:de seklet var så-
davt ej ovanligt biand riddarne, och om vår tid
fordrar denna förmåsa af siva hjeltar, så är den
dock ej alldeles oumbärlig. Otto är vidare en
enkl nys, som äger ett par söner, ät hvilka han med
all gevalt ville skaffa en styfmoder. Säga hvad
man vil, så år det dock ej alldeles poetiskt att
välja cn enkling till sin hjelte — och på köpet en
enkling, som ingalunda vill gifta six af kärlek, utan
blott derföre, att hans gossar skola få en mamma.
För detta ändamål har han af kejsar Filip betin-
gat sis, alt få hans äldsta dotter till gemål. Detta
bar väl kejsarn lofvad, men får sedan andra afsig-
ter med Kunigunda, och Otto, som är en snarstie-
kon herre, bir förargad öfver denna brist på ord-
hållighet. Han tröstar sig dock lätt, ty kejsarn ä-
ger avnn en dotter, Beatrix, som kan vara lika god
för ändamålet, men äfven hon är bortlofvad. Då
blir Otto alldeles befängd, och kan ej stillas på an-
nat sätt an att kejaren lofvar skrifva ett rekom-
mendatiovsbref till hertigen i Polen, att denne måtte
ge Otio sin dotter. Ett tu tre ställer då Otto sin
kappsäck i ordung, och ger sig af till Polen. Hvad
som vidare tilldrager sig, känner man af lustorien.
Läsaren, ficner emellertid, att Hr Ottos kurtis är
något egen.
Om rolernas fördelning och utförande är litet el-
ler intet att säga. Huru sådana roler fördelas kan
vara upgefär iika indillerent, som om gardisten N:o
7 eller 77 nommenderas på vakt. Det enda som
förtjenade någon uppmärksamhet var kostymerna
och dekorationerna. Hr Åhmanson i sin mantel,
(devsamma som af Kristiern IU nyttjas i Gustaf
Wasa) skulle med fördel kunna visas som guldfa-
san i ett menageri. År Almlöfs tornerdrägt är prakt-
full, och i allmonhet syntes gulddragarne hafva gjort
goda allärer på pjesen.
Första representationen gafs för fullt hus, och
åtskilliga applådissementer inställde sig mekaniskt.
Vid några barnkammarscener fingo de gråtmilda
tillfälle att visa sitt Oömma hbjertelag, och det slog
in som står i Jaques Pancrace, att Kokerskan och
många med henne fällde tårar.
EKOT TE FYLLD DEI NET EP KASMAIEEN IE E
ANNONSER: