Hatt OIVET III ge
Utom denna anmärkning hafva vi ännu en an-
nan, som gemensamt angår såväl Frih. Kanotzons
oh Hr Montgomeries förslager, som en del af den
nuvarande redakt:onen af 72 S, hvilken de i dessa
förslager bibehållit. Om det nemligen måste anta-
gas, att allt mynt, som i läneden skall blifsa be-
ståndande, mäst: äga silt åsatta värde i sjelfva den
metall hvaraf det består, och således endast är en
öfverallt antagen, gångbar bytesvara, så måste det
afven vara ett vilkor för den allmänna rörelsens
och kreditens säkerhel: att inzen genom en lag
kan tvinges ett emot sin vilja emottaga såsom
mynt någonting anna!, än det som äger ett sådant
varuvärde. Att genom lag åläsga den enskilte el-
ler embetsmaunen att i löner eller liqvider för silf-
vers elier sulds värde uppbära sedlar, som endast
ipnefatta skuldförbindelser att betala en viss qvan-
titet af den öfverallt givabara bytesvaraa sufver
eller guld, är i sig sjelf lika rättssidrigt, som det
kunde kailas orättvist, att af detta våld på den
fria viljan tillskapa ett monopolium för statens
bankinrättning, som styres af en icke ansvarig stats-
makt. Utan att vu ytterligare vtveckla denaa å-
sigt, som nat torligtvis för drade en viss förslutiohet
vid den praktiska verkställigheten, iotilldess reali-
sationen hunnit tul föllt bestånd, bör hvar och en
spart fiona, att man här äger vycken till all ocrk-
lig garanti och ansvarighet; ty. om ingen genom
lagens våld kunde trugas att tasa en sedel för hö-
gre värde än den äger, så blefve statsmakterna ock-
så nogsamt angelägne ati ej försämra sedlarne, eme-
dans Tret j sådant fall genast uttoges och vexelrörel-
sen afsteadnvade. Allmänna förtvovudet blefve då på
semma gång den basisy på hvilken bankoselarnas
cirkulation komme att grunda sis, och keotrollen
emot missbrulen.
Följande yttrande i Bonde-St4
af en motion af Rikslagsmannyn i
häfvande af qvinnornas arfsratt i Wär
skal! säkert lösas med iotresse, synnerhet
om upp-
Härad,
sntet
deraf, som refirevar sig till en hitills mindre
kävd händelse under förra Hiksd
Den motior, som sista plevidag väcktes af den
hedervärda iedamoten af detta stånd, Nils Iosulin,
rörarde upphåfvandet af den i Allbo, Kiunevalas,
Norrvidinge, honga och Up pvidinge Härsde av gäl
lande arfsrätt, är i flere afscenden så märkvärdig,
att jag anser mig tvungen dervid göra några på-
miunelser, hvilka jag anbåller må få åtfölja Insn-
lins motion, i händelse, det bedervärda Ståndet
skulle bevilja remiss deraf till Lagutskottet.
Den arfdelnineslag, hvarom här är fråga, har
det gamla såkallade Wärendslandet, innefattande de
fem ofvannämde Häraderve, orubbadt tillgodonjutit
allt sedan 12503; och af historien är det kändt, att
Småländska qvinnor, Wärendslandets innebyggares
mödrar, fordom på ett utmärkt sätt, genom fien-
dens fördrifvande, under det deras männer och sö-
ver voro frånvarande, gjort sig förtjenta till den
förmånsrätt, som blifvit dem tillerkänd, ett hustru
skall giltas till hälften i bondes bo, och dotter åt-
njuta lika arfslott med sor, Denna förmånsrätt
förfördelar ingen; den är et skört, ett tacksamt
minne, för samtida och efterkommande, af den
sjelfständighet, det frihetssinne och det mod, som
iifvat Svenska qvinnokönet, då fråga varit, att med
uppoilring af sjelfva lifvet, förjaga fienden från Ri-
kets landamären. — Nils Insulin tyckes icke vara
någon älskare af minnen, som väcka den foster-
ländska känslan. — I detta afseende tänkte 1772
års Ständer icke lika med honom, då de os No-
nungen i underdänighet avhödlo, att de fem
derna måtie blifva bibehållna vid deras ursamla
privilegium. — Icke heller tänste honurg Gustaf
lil lika med honom, då han i nåder för ever dbaa
tider den 26 Juni 1772 gillade och stadfästade
Wärends Härads arfsrätt.
Såsom ombud för treune af de ou ifrågavarande
Härader, mäste jag finna det dubbelt besynnerligt,
ait Insnlio, fer om väckandet af en molion, som
ren
gen
ira-
u:eslutarde rörer Weärendslanvdet, Hikasom npohaft
sig till ombud. — Med uppmärksambeien oaflåt-
igt fästad pi alt bvad sö im kan bidraga till det
adlmänsas båtnad, skall jog aldrig nraktluta, att
vid Riksdocen bevaka mina sommiteniers enshuta
fördelar, då de låta förena sig med det allmännas,
och jag fvikallar deriöre I
Insun fån all vård om
mira kommittenters särskilta intressen.
Ait Insviin här upptridt sisom e antagorist
må gvinnokörvet är för öfrigt så mycket mera