muntran åt omkring 1800 fabriker med mindre än 13.000 arbetare. Jag ser således, att allt det tvång, alla de uppoffringar och försakelser, som, till följd af undantagslagar, måste göras utaf mer än 350,000 familjer af allmoge samt öfrige oprivilegierade jordbrukande invånare, är till fördel för några och 20,000 familjer privilegierade näringsidkare, som med 4000 prester, nära 3000 civile embetsmän, 4500 oflicerare och unvderoflicerare, sålunda ytterst finna sitt underhåll, och bland de förstnämde, i synnerhet fabrikanteroe och visse mest gynnade Näringsklasser, t:ll och med sin rikedom på den jordbrukande massans bekostnad. Det är vid åsynen af ett sådant oproportioneradt förhållande och med blicken riktad på det speciella förhållandet med ett främmande land, som jag trodde mig böra framställa min motion angående undantagslagar, äfven till skydd för den jordbrakande klassen och begagna den erfarenhet, Finska handeln lemnat oss, alt viuna ett sådant ändamål. Att jag endast gjort det i afsigt, att söka skydda den klass, jag representerar, emot sidana förluster, som dess oprivilegierade ställning midt ibland privilegierade medklasser måste ådraga dem, kan man lätt af sjelfva motionen öfvertyga sig; och jag vill till och med gerna sjelf medgilva. att den synes .mig bättre, passa tll en parodi på de andra så kallade Närvingsoch Skyddsförfattningarne, än att frambringa en allvarlig och nyttig statshushållningsåtgärd. Men i en sådan irrgång invecklas medborgaren inom ett samhålle, der villostigarne blifvit länge och mycket upptrampade, och den rätta vägen lemnad utan uppmärksamhet; hvarföre ock ingen bör döma mig härdt, om jag ej i detta fall genast kunnat träffa den stråt, som leder till målet. Jag torde kanhända snart få tillfälle att närmare utveckla de grundsatser, i afseende på dessa landets vigtigaste angelägenheter, som jag, i min enfald, anser vara de rattaste och nyttigaste att följa; och jag vill således nu, i afseende till Insändaren i Aftonbladet, inskränka mig endast till den försäkran: att jag af allt hjerta önskar, att, i vårt kära fosterlsend, sanningen måtte få behålla sista ordet. Stockholm den 8 April 1834. Å. Danielsson. — —— — —XKu — AA