för att stanna på nede:sta tvappstleget, utan Ni ar-
betade i första linien. Då Polignacs ministere kom
til väldet, blandade ni Er ibland sällskapets dok-
trlnärer och republikaner. Då varande Regering
hade der kunnat finna en likadan allians, som den
Carlo-republikanska atiliansen, hvarom J beständigt
talen. J kommen ibland oss, och sedan 1830 haf-
ven J låtit fälla alla de män, som före nämde tid
styrde sällskapet. Des:e män, jag känner ej deras
meningar, ty man känner icke tullständigt mer än
sin egen, men de hafva det stora företradet fram-
för Er, att de icke förändrat sig.
Om Er iag går igenom, så skolen J åt nåvra
medlemmar al detta samfund äåtergifva, icke akt-
ningen, ty den ha de aldrig förlorat, rsen det lugn
som politiska män någon gång behöfva. Hvad de
andra avgår, som ej mer kunna genom lagliga me-
del adressera sig till tolket etler nationalzardet, så
skolen J kanhända tvinga dem, ait förtvifla om lag-
lighetens väg, och att sålunda söka en annan. Om
de höra mig, må de då minnas mina ord: Om det
lätt att förleda män, ställda på en hög skala
inom samfundsklasserna, så är det. också icke alltid
svärt, att vinna dem, som äro ställda derunder. Att
konspir era är en bedröllig sak, som lättelisen kan
föra några till schavotten, men som i våra dagar
icke öfverändakastar en styrelse.
Jag skall säga till vänverna inom och u!om det-
ta rum: regerimgens system skall föra henne längre
än hon sjelf tror. Utan att önska följden deraf, kan
en försråndig man likväl förutse den. Om J in-
skränken den så kallade lagliga oppositionen, att be-
tjena sig af vanliga medel, så mycket bättre; mn
om J bindren förnuftet att göra sig gällande, då
måste vi tillen början söka att lugna passionerna,
och sedan, då ögonblicket är inne, måste vi biträ-
da folket vid tillkännagifvandet af sin vila, och
hindra det från ett ätskiljas, ty folket gör alltid
det goda. (ironiskt löje i Centern).
Ja, tolket har alliid goda afsigter; men det kan
missledas; en polisprefekt han, under förevänning
alt det finns giftblandare på gatorva, tvinga några
olyckliga att mörda ev like till venster: bral bra!)
men folket vill aliud det goda. Nåsra personer
deribland kunna hafva elaka syften; men sådana perso-
ner ävo ännu talrikare inom de andra klasserna.
J sen nun, mina hercar, hvart man vill föra oss.
J sen, om icke den nuvarande styrelsen redan öf-
veriraffat restaurationen. Oro ditså är, så sörien för
er framtid. Gören er populära, icke för er sjelfva,
utan för folkets skull. Lagen så, alt man i er ser
de arbetande klassernas försvarare. Kommen till OSS.
(fr Fulchiron visar sig orolig på sin bönk). Varea
ännu mer populära ön vi, och då skall det bli oss
en glädje, att Jö ja er på framstegens och förbätt-
ringens bava. (Bifullstecken från båda yttersta si-
Cernaj.
Första dagens session siöts med en ganska exal:erad
sinpnesslämning.
I den följande dagens telade Hr Fulchivon för
lagen, äfvensom ministern Aregon!t, hvilket fören-
ledde en liflig replik af Hr Garrier Pages,
Ef:er honom uppträdde Hr Guizot med ett tal,
som J. des Debats anser för ett af de bästa, hvilka
någonsin biifvit hållna 1 karsaren. Äfven Oppo-
sitionstidningarna medgifva, all det vore orättvist,
att jemföra det med de passionerade och 6O:anr-
manhängande diatriber, som dess Kolleger Iåit höra
öfver samma ämne Hr Guizot meddelade först
några upplysningar öfver sitt deitagande i förenin-
gen Bjelp dig sjelf. — De innehöllo, ast han
blifvit medlem ceraf, då dylika föreningars stiftelse
synts honom beh? (lig, för att medverka ch de då-
varande (1927) Deputerade ;-valens frihet, emedan
det var ett omisskänneligt. faktum, att den dåva-
rande Regeringen sökte på allt möjligt sätt under-
sräfva valens Trihet. Sedan denna förening upp-
fyllt sitt ändamål och förskalfat nationen kamsren
af 1827—19530, som genom de 221 ledamöternas
adress vunnit ett förtjent anspråk pi historisk odöd
lighet, bade talarens celaktighet i dessa föreningar
blifvit mindre varm, och hade helt och hållet upp-
hört efter Julvevolutionen, emedan, 1 stället för
deuv fordna lagliga, icke straffbara syftvinzen, en
allt mer och mer revolutionär, ban kunde nästan
säga: anvarkisk, tendens insmygt sig dei. fer
hans tanka bade man icke nog hastigt öfvergifvit
den en gång oundsikliga revolutierära banan, och
bemödat sig om återstallandet af ett lagligt konsti-
tutionelt tillstånd. Om man vidare gjorde honom
en förebråelse deraf, att han såsom orikt:g och ta-
delvärd anmärkt artikeln 291 i strafflagen, som for-