Uti MAI P2 OLE 0 BARR JURA TAP MMMM 8 MAR MR hetmed
nuthandel, och han skall finna, att dessa byar till
folkmängd och förmögenhet nästan ingenting till-
tagit på ett sekel, ja, alt många af dem alls icke
skulle existera, utom de inkräktningar de gjort
på landtbruket. Forskar man efter orsaken, så skall
man erfara, att den ligger just i privilegierna, som
ej gjort dem rikare, och i de dermed förbundna
skyldigheterna, som gjort dem ännu fattigare, och
hvilka båda gemensamt bidragit att utestänga den
vexelverkan af behof och produktbyten, som ett fritt
stads- och lanhdtmannvalif skulle åstadkomma. Följ-
den har blifvit, att dessa städer ej förmått bära de
tyngder de åtagit sig, ej mäktat bestrida de utgif-
ter, som deras privilegier ålade dem; att regeringen
nödgats gifva efter för deras insinuationer, och att
det, som vanligen plägar hända, varit nationen och
dess grurdlag, som fått sitta emellan för privilegier-
na, och nödgats betala till dessa prioriterade och
monepoliserade, som skada det hela, utan gagn för
sig sjelfva.
På detta sätt bar tolagen uppkommit. Efter bok-
stafven utgår den visserligen ull ett städernas be-
hbof. Men är då städernas behof icke äfven landets?
Och är å andra sidan landets behof icke städernas?
Äro de tvenne skiljda, hvarandra motsatta makter med
stridiga intressen? Äro de ej tvertom medlemmar
af samma familj, med någon gång till formen olika
behof, men hvilka i sjelfva verket alltid äro det ge-
mensamma fäderneslandets? Vi tillstå, det vi ön-
skade undvika höra talas om städerovas skyldigheter
och rättigheter, och iandets skyldigheter — ty om
dess rätrigheter är sällan fråga. — Vi tro, att allt
hvad som finnes inom Sverige, bör vara Svenska fol-
kets tillhörigbet, intressera detsamma, användas till
dess nytta, och bestridas af dess tillgångar. Stä-
dernas skolor, deras hamnar, deras offentliga bygg-
nader, deras embetsmäv, kunna vi således förstå ej
vara annat, än Sveriges skolor, Sveriges hamnar,
Sveriges offentliga byggnader, Sveriges embetsmän,
och att följaktligen utgifterna för allt detta måste
tagas från Svenska folket, det måtte bo i städerna
eller på landet. Lika sådant är fallet med allt hvad
som af dessa slag finnes på landsbygden, till hvars
underhåll vi anse stadsboen lika pligtig att kon-
tribuera, sem landtmannen.
Men efter hvilken norm böra då Statsbidragen
utgå? Efter den enda rätta, emedan det är den en-
da naturliga: efter förmögenheten. Detta återför
tankan på nödvändigheten afen reform i vårt skatt-
läcgoingssystem, men hvilket tillfället nu icke med-
gilver att i sin helbet afbandla. Vi hålla oss så-
lunda pu till en början, endast till tullafgifterna.
Det är bland dem icke tolager ensam, som förtje-
nar undersökas, utan äfven alia de öfriga dermed
förburdna, såsom hamn- och båkumgäider, convoj-
medel m. m. Vi erkänna, alt vi om allt detta icke
kunna meddela fullständiga upplysningar; men då
förhållandet är enahanda med representanterne i
allmächet, utgör detta just ett skäl att påkalla en
undersökning.
Sakert är, att dessa afgifter göra tull-uppbörden
oändligt svårare, än den eljest skulle vara; att de
vid hvarje tullkammare föranleda vida mer arbete
och besvär, än sjelfva tullen, som dock är hufvud-
saken; att deras kontrollerande vid tullverket i Stock-
holm gör ett eget Kontor nödvändigt; att allt det-
ta Embetsmanna-arbete icke fås för intet, utan må-
ste bekostas af de trafikerande, som på detta sätt
måste först betala den ojemna och förtryckande be-
skattningen, och sedan deu tryckande kostnaden för
dess uppbärande. Om deremot alla dessa afgifter
upphörde, och reducerades till en enda: tullafgif-
ten för varan, samt de särskilta utgifts-titlarna,
för hvilka dessa olika umgälder äro anslagna, be-
striddes direkte ifrån tullkassan, så skulle oändeli-
gen mycket vara vunnet, både för uppbördssättets
förenkling och för uppbördskostnadens förminsk-
ning.
Man skall kanske ar märka, att då fartyg anlända
till en bamn, utan att dit medföra, eller derifrån
utföra några varor, vore det obilligt, em de skul-
le få begagna bamnen utan afgift. Men då fråga
vi: i hvilken afsigt besöka då fartyg våra hamnar?
Anungen äro de inhemska, och då böra de få be-
gagva fördelen af en hamn, till hvars bygnpad och
underhållande deras ägare så väl som alla andra
Svenska innevånare bidraga. Eller äro de utländ-
ska; då ditkomma de, för att införa eller utföra
varor, och i det fallet betalar tullen å varan för-
delen af hamnens begagnande, Eller inlöpa de der,