Uti MAI P2 OLE 0 BARR JURA TAP MMMM 8 MAR MR hetmed nuthandel, och han skall finna, att dessa byar till folkmängd och förmögenhet nästan ingenting tilltagit på ett sekel, ja, alt många af dem alls icke skulle existera, utom de inkräktningar de gjort på landtbruket. Forskar man efter orsaken, så skall man erfara, att den ligger just i privilegierna, som ej gjort dem rikare, och i de dermed förbundna skyldigheterna, som gjort dem ännu fattigare, och hvilka båda gemensamt bidragit att utestänga den vexelverkan af behof och produktbyten, som ett fritt stadsoch lanhdtmannvalif skulle åstadkomma. Följden har blifvit, att dessa städer ej förmått bära de tyngder de åtagit sig, ej mäktat bestrida de utgifter, som deras privilegier ålade dem; att regeringen nödgats gifva efter för deras insinuationer, och att det, som vanligen plägar hända, varit nationen och dess grurdlag, som fått sitta emellan för privilegierna, och nödgats betala till dessa prioriterade och monepoliserade, som skada det hela, utan gagn för sig sjelfva. På detta sätt bar tolagen uppkommit. Efter bokstafven utgår den visserligen ull ett städernas behbof. Men är då städernas behof icke äfven landets? Och är å andra sidan landets behof icke städernas? Äro de tvenne skiljda, hvarandra motsatta makter med stridiga intressen? Äro de ej tvertom medlemmar af samma familj, med någon gång till formen olika behof, men hvilka i sjelfva verket alltid äro det gemensamma fäderneslandets? Vi tillstå, det vi önskade undvika höra talas om städerovas skyldigheter och rättigheter, och iandets skyldigheter — ty om dess rätrigheter är sällan fråga. — Vi tro, att allt hvad som finnes inom Sverige, bör vara Svenska folkets tillhörigbet, intressera detsamma, användas till dess nytta, och bestridas af dess tillgångar. Städernas skolor, deras hamnar, deras offentliga byggnader, deras embetsmäv, kunna vi således förstå ej vara annat, än Sveriges skolor, Sveriges hamnar, Sveriges offentliga byggnader, Sveriges embetsmän, och att följaktligen utgifterna för allt detta måste tagas från Svenska folket, det måtte bo i städerna eller på landet. Lika sådant är fallet med allt hvad som af dessa slag finnes på landsbygden, till hvars underhåll vi anse stadsboen lika pligtig att kontribuera, sem landtmannen. Men efter hvilken norm böra då Statsbidragen utgå? Efter den enda rätta, emedan det är den enda naturliga: efter förmögenheten. Detta återför tankan på nödvändigheten afen reform i vårt skattläcgoingssystem, men hvilket tillfället nu icke medgilver att i sin helbet afbandla. Vi hålla oss sålunda pu till en början, endast till tullafgifterna. Det är bland dem icke tolager ensam, som förtjenar undersökas, utan äfven alia de öfriga dermed förburdna, såsom hamnoch båkumgäider, convojmedel m. m. Vi erkänna, alt vi om allt detta icke kunna meddela fullständiga upplysningar; men då förhållandet är enahanda med representanterne i allmächet, utgör detta just ett skäl att påkalla en undersökning. Sakert är, att dessa afgifter göra tull-uppbörden oändligt svårare, än den eljest skulle vara; att de vid hvarje tullkammare föranleda vida mer arbete och besvär, än sjelfva tullen, som dock är hufvudsaken; att deras kontrollerande vid tullverket i Stockholm gör ett eget Kontor nödvändigt; att allt detta Embetsmanna-arbete icke fås för intet, utan måste bekostas af de trafikerande, som på detta sätt måste först betala den ojemna och förtryckande beskattningen, och sedan deu tryckande kostnaden för dess uppbärande. Om deremot alla dessa afgifter upphörde, och reducerades till en enda: tullafgiften för varan, samt de särskilta utgifts-titlarna, för hvilka dessa olika umgälder äro anslagna, bestriddes direkte ifrån tullkassan, så skulle oändeligen mycket vara vunnet, både för uppbördssättets förenkling och för uppbördskostnadens förminskning. Man skall kanske ar märka, att då fartyg anlända till en bamn, utan att dit medföra, eller derifrån utföra några varor, vore det obilligt, em de skulle få begagna bamnen utan afgift. Men då fråga vi: i hvilken afsigt besöka då fartyg våra hamnar? Anungen äro de inhemska, och då böra de få begagva fördelen af en hamn, till hvars bygnpad och underhållande deras ägare så väl som alla andra Svenska innevånare bidraga. Eller äro de utländska; då ditkomma de, för att införa eller utföra varor, och i det fallet betalar tullen å varan fördelen af hamnens begagnande, Eller inlöpa de der,