ptUlln,ale Och då vi besinna den afgörande makt, skattägarne nu hafva vid markegångssättningarne (Landshöfdingarne, som löntagare, äro ordförande; Ridd. och Adeln, löntagare likaså komma merendels de rester, som hafva mesta kronotionde-anslag, och i alla fall äro de mer eller mindre löntagare; af Borgarestå ra, så är i allmänhet ingen af dem som har skada af för hös markegång. Bonde-Ståndet har alltid de sednare ären vid markegångssättningarne varit ensamt det skattgifvande, och således der ägt en knupp fjerdedels röst); så finne vi äfven deraf vådan, att ingå på att betala större skatter med penningar. Jag och några med mig reserverade oss sistlidae Riksdag, icke allenast met pluralitetens här i Ståndet fattade beslut, utan ock derjemte vid Rikets Ständers skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag vill visst icke hindra dem, som: vilja betala med penningar alla sina skatter. Men deremot måste jag alltid söka försvara min och mina kommittenters rätt, till att få betala våra skatter in natura, och för att göra det ännu mer möjligt, så har jag särskilt väckt motion om, att få alla erundräntor reducerade till ett mindre antal, och af sådane persedlar, på hvilka orten har bästa tillgången. lade och höcst beskattede, skulle blifva allt för olyckliga, om oss beröfvades den rättigheten, att utan särskilt utgift få betala våra skatter in natura. Jag betrider, och kanaldrig ingå på att utgifva något för den rättigheten att få betala skatterna med pengar, ty sådan ökad rättighet, att lösa våra skatter med penningar, begär hvarken jag eller mine kommil!enter. Mig tyckes, att villkoren vid Skattläggningarne icke borde tillintetgöras, utan att oss må förunnas, då större allmän missväxt inträffar, att åtminstone halfva Spavmålsskatten, så väl af indelningshafvare, som af kronan, får hos skattegifvarne inuestå till det nästa derpå följande året. I alla händelser påstår jag, att för de Härader jag förer talan, de må blifva bibehållne vid den rättighet, vi nu äga, att betala våra skatter in natura, utan att derföre behöfva betala de vid sista Riksdag föreslagne 32 sk. Bko, hvilken skattlaggning jag i allo bestrider. Att detia mitt anförande må få åtfölja Anders Danielsson motion till vederbörligt utskott, anhålles. Stockholm d. 15 Mars 1834. Botvid Jonson. Fullmöktig för Lösings, Björkekinds, Östkinds och Hammarkinds härader samt Stegeborgs skärgård i Östergöthland. Härmed förenade sig till alla delar: Anders Andersson från Vesterås Län. Johan Andersson från Uppsala. Anders Dauielssons svar var följande? Botvid Jonsson har i sitt yttrande misstagit sig om rätta förståndet af min motion. Uti denna senare är med klara ord begärdt, att allmogen skulle bibehållas vid rättigheten att till Staten leverera sina spanmåls-räntor in natura; att de, som hafva indelte löner, måtte få dem utsatte i penningar, så att den olikhet, som emellan hemmansägare, hvilka äro lika. skattskyldige, uppkommer derigenom, att någre skola leverera: sina räntor till Staten, andra till Indelnings-hafvare, måtte upphöra; — och att persedel-väntorna, hvilka alltid utgått med penningar, skulle efter ett skäligt medelpris som för fem år i sender bestämdes, få betalas i penningar med 10 proc. rabatt. Detta måtte vara vida fördelaktigare, än att få desse senare räntor förvandlade i 2:ne hufvudpersedlar, såsom spanmål och smör. På denna operation skul!e de skattskyldige troligen betydligt förlora, utan att få någon lindring, oberäknadt den omständigheten, att till 1eglering deraf skulle åtgå ro eller 20 år, kanhända än längre. — För mera än 20 år tillbaka blef allmogen i Rikets flesta provinser hörd öfver en sådan persedel-räntornas omsättning, som Botvid Jonsson föreslagit; men nekade då att deri ingå, hvarföre i ett, af år 1815, utfärdadt Kongl. Bief förklarades, att frågan skulle komma att förfalla. Vidare yttrande öfver Botvid Jonssons anförande synes icke erforderligt. Hr MWedbergs i Borgareståndet upplästa memorial Ty fo at ir I Ila an Vid att frraäsande indet, om de ej äga frälseräntor att upphä