ptUlln,ale
Och då vi besinna den afgörande makt, skattä-
garne nu hafva vid markegångssättningarne (Lands-
höfdingarne, som löntagare, äro ordförande; Ridd.
och Adeln, löntagare likaså komma merendels de
rester, som hafva mesta kronotionde-anslag, och i
alla fall äro de mer eller mindre löntagare; af Bor-
garestå
ra, så är i allmänhet ingen af dem som har skada
af för hös markegång. Bonde-Ståndet har alltid de
sednare ären vid markegångssättningarne varit en-
samt det skattgifvande, och således der ägt en knupp
fjerdedels röst); så finne vi äfven deraf vådan, att
ingå på att betala större skatter med penningar.
Jag och några med mig reserverade oss sistlidae
Riksdag, icke allenast met pluralitetens här i Stån-
det fattade beslut, utan ock derjemte vid Rikets
Ständers skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag vill visst
icke hindra dem, som: vilja betala med penningar
alla sina skatter.
Men deremot måste jag alltid söka försvara min
och mina kommittenters rätt, till att få betala vå-
ra skatter in natura, och för att göra det ännu
mer möjligt, så har jag särskilt väckt motion om,
att få alla erundräntor reducerade till ett mindre
antal, och af sådane persedlar, på hvilka orten har
bästa tillgången.
lade och höcst beskattede, skulle blifva allt för
olyckliga, om oss beröfvades den rättigheten, att
utan särskilt utgift få betala våra skatter in natu-
ra. Jag betrider, och kanaldrig ingå på att utgifva
något för den rättigheten att få betala skatterna
med pengar, ty sådan ökad rättighet, att lösa våra
skatter med penningar, begär hvarken jag eller mi-
ne kommil!enter.
Mig tyckes, att villkoren vid Skattläggningarne
icke borde tillintetgöras, utan att oss må förunnas,
då större allmän missväxt inträffar, att åtminstone
halfva Spavmålsskatten, så väl af indelningshafvare,
som af kronan, får hos skattegifvarne inuestå till
det nästa derpå följande året.
I alla händelser påstår jag, att för de Härader
jag förer talan, de må blifva bibehållne vid den
rättighet, vi nu äga, att betala våra skatter in na-
tura, utan att derföre behöfva betala de vid sista
Riksdag föreslagne 32 sk. Bko, hvilken skattlagg-
ning jag i allo bestrider.
Att detia mitt anförande må få åtfölja Anders
Danielsson motion till vederbörligt utskott, anhålles.
Stockholm d. 15 Mars 1834.
Botvid Jonson.
Fullmöktig för Lösings, Björkekinds,
Östkinds och Hammarkinds härader
samt Stegeborgs skärgård i Östergöth-
land.
Härmed förenade sig till alla delar: Anders Anders-
son från Vesterås Län. Johan Andersson från Upp-
sala.
Anders Dauielssons svar var följande?
Botvid Jonsson har i sitt yttrande misstagit sig
om rätta förståndet af min motion. Uti denna
senare är med klara ord begärdt, att allmogen skul-
le bibehållas vid rättigheten att till Staten leve-
rera sina spanmåls-räntor in natura; att de, som
hafva indelte löner, måtte få dem utsatte i pen-
ningar, så att den olikhet, som emellan hemmans-
ägare, hvilka äro lika. skattskyldige, uppkommer
derigenom, att någre skola leverera: sina räntor till
Staten, andra till Indelnings-hafvare, måtte upphöra;
— och att persedel-väntorna, hvilka alltid utgått
med penningar, skulle efter ett skäligt medelpris
som för fem år i sender bestämdes, få betalas i
penningar med 10 proc. rabatt.
Detta måtte vara vida fördelaktigare, än att få
desse senare räntor förvandlade i 2:ne hufvudper-
sedlar, såsom spanmål och smör. På denna ope-
ration skul!e de skattskyldige troligen betydligt för-
lora, utan att få någon lindring, oberäknadt den
omständigheten, att till 1eglering deraf skulle åtgå
ro eller 20 år, kanhända än längre. — För mera
än 20 år tillbaka blef allmogen i Rikets flesta pro-
vinser hörd öfver en sådan persedel-räntornas om-
sättning, som Botvid Jonsson föreslagit; men neka-
de då att deri ingå, hvarföre i ett, af år 1815, ut-
färdadt Kongl. Bief förklarades, att frågan skulle
komma att förfalla.
Vidare yttrande öfver Botvid Jonssons anförande
synes icke erforderligt.
Hr MWedbergs i Borgareståndet upplästa memorial
Ty fo at ir I Ila an Vid att frraäsande
indet, om de ej äga frälseräntor att upphä-